Salome dansar och dör

Det var frankofilt så det förslog i Konserthuset i förrgår. Fransk pianist (Jean-Yves Thibaudet), fransk dirigent (Stephane Denève) och till 90 procent fransk repertoar: Ravels pianokonsert i G-dur (i stället för den utannonserade av Tjajkovskij, ni vet vilken), Debussys "En fauns eftermiddag" och så det som drog mig mest - Florent Schmitts balettmusik "La tragédie de Salomé", op. 50 från 1907. Ryskamerikanska Lera Auerbachs "Icarus" var det enda som bröt mönstret, även om detta stycke från 2011 klangligt smälte väl in i sammanhanget. Ja, och så var ju den storspelande orkestern svensk, förstås.

Florent Schmitt (1870-1958) presenteras i programhäftet som en numera glömd tonsättare som en gång i tiden stod jämsides med Debussy och Ravel. Själv har jag sedan lång tid tillbaka haft ett gott öra till honom, och jag har mest då lyssnat till, och i någon mån spelat, hans pianomusik. Den omspänner allt från lättare karaktärsstycken, lyriska impressioner som i "Enfants", op. 94, till det som kräver avancerad fingerfärdighet: "Crepuscules", op. 56, "Ombres", op.64 och pianoversionen av ovan nämnda orkesterverk.

Det jag inte visste var att Stravinskij var så förtjust i "La tragédie de Salomé" att han gick hem och skrev "Våroffer". Kanske inte riktigt så, men mycket imponerad blev han uppenbarligen av de eruptiva och polyrytmiska klangvärldar som Schmitt visade upp. Stephane Denève vågar påståendet att "Våroffer" inte hade blivit den musik det blev utan intrycken från Schmitt.

Salome är ju en vådlig historia om perversion, passion och våldsam död som logiskt sett kräver ett tonspråk utöver det vanliga, vilket Schmitt åstadkom genom att krydda sin mest sensuella impressionism med maffiga crescendon och rytmiskt komplexa sekvenser. Man kan notera att Schmitts första version av verket (för en mindre orkester än den senare från 1909) framfördes samma år som Richard Strauss opera på samma tema hade premiär, och att även Strauss uppfordrades till en för dåtiden harmoniskt avancerad musik. 

Ett skäl till att den här balettmusiken av Schmitt även utan dansare verkar ha rönt ett förnyat intresse via flera dirigenter är nog att den ger full utdelning när det handlar om stor orkesteruppvisning. Och givetvis är det live den ska upplevas. Den inspelning som förde mig i kontakt med verket, och som jag kan rekommendera, är den med Orchestre Philharmonique de Radio France under ledning av Marek Janowski (som finns på Youtube här).

Även i övrigt var det en fin konsert. Monsieur Thibaudet spelade Ravel-konserten lekande lätt med den franska esprit som tillkommer den. Jag slogs än en gång av Ravels kreativa intelligens, på en gång raffinerad och gäcksamt underhållande.

Bilden: Florent Schmitt