Det har väl knappast undgått någon enda som är intresserad av klassisk musik att det just nu pågår en Mahler-festival i Stockholms Konserthus. Jag kom mig inte för att i tid skaffa biljett till någon av de symfonikonserter som jag annars gärna hade gått på. I lördags eftermiddag sändes i alla fall den tredje symfonin direkt i radions P2 medan jag stod och förberedde en middag till kvällen.
Skälet till att jag inte varit mera på alerten är att jag är periodare när det gäller hans oerhört engagerande musik. Det kan ibland gå flera månader utan att jag lyssnar till ett enda Mahler-verk, vilket är helt i sin ordning. Men så plötsligt dyker han upp igen och ockuperar mig på nytt så där unikt och fullständigt som bara han kan. Under den här vintern har han dock varit relativt frånvarande.
Tills nu! Jag står i köket och putsar en lammsadel och skär grönsaker till en caponata under direktsändningen med Finska radions symfoniorkester under Sakari Oramo. Den tredje symfonin är inte precis Mahlers mest kända, men det är den längsta och innehåller som vanligt "en hel värld" av musik i den där fenomenala blandningen av naivitet och sofistikation som det är stört omöjligt att värja sig mot.
Efter en dryg timme kommer den sista satsen, som i denna symfoni är en sådan där långsam sats (Langsam. Ruhefull. Empfunden) som varit Mahlers främsta kännemärke alltsedan femte symfonins Adagio lanserades i filmen Döden i Venedig och blev ett av den klassiska musikens mest älskade stycken. Under tjugofem minuter av sakta stigande intensitet vävs de långspunna melodilinjerna samman och kulminerar i ett typiskt mahlerskt crescendo som liksom i en allt försonande självklarhet förenar vemodsfylld resignation och livsberusad extas. Vilket jag antar bara är möjligt i musikens värld.
Jag blir stående vid köksbänken, än en gång fullständigt tillintetgjord och upplöst i tårar. Och det är inte på grund av löken som ligger där halvskuren och väntar.
Vad är det med denne Mahler? Jag förstår det inte - hur han gång på gång lyckas övertyga en om hur fruktansvärt sorgsen och glad man samtidigt kan vara över det enda liv man äger. Det är en slags själslig acklamation som han framtvingar och som väller fram ur skikt av själslivet som man så där till vardags inte riktigt vet hur man ska uttrycka utan att göra sig löjlig eller omöjlig.
Två saker till sist. 1. Det var ett suveränt framförande som Sakari Oramo och den finska radioorkestern gjorde, särskilt av den sista satsen. Jag är glad att jag via radion ändå blev en festivaldeltagare. 2. Den långsamma satsen i den tredje symfonin är minst lika vacker och gripande som adagiot i den femte symfonin. Det kan till och med vara så att det är det allra vackraste denne ofrånkomlige tonsättare skrev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar