Jag skrev i ett tidigare inlägg om de alias som Roberts Schumann använde i många av sina verk: Florestan och Eusebius. Två olikartade och komplementära temperament, en flamboyant sida och en lyrisk introvert. I den åttonde Noveletten lyssnade jag in dessa sidor hos tonsättaren.
Nu läser jag i en bok om Schumanns pianoverk att den lyriska delen av denna underbara Novelette i själva verket bygger på ett tema som Robert lånat från sin älskade Clara, också hon som bekant en mycket kompetent tonsättare, en inspiratör som Robert ofta ville skulle bekräfta hans musikaliska idéer.
Hade jag då helt fel beträffande den där Noveletten? Inte nödvändigtvis. Dessa båda sidor av ett yttre och ett inre förhållande är inte oförenliga. Kontrasten mellan det utåtriktade maskulina och det innerliga feminina fanns alldeles säkert hos Robert just i form av de alias eller personlighetsaspekter som han uppfann åt sig. I detta romantikens främsta tonsättaräktenskap var ett tema från Clara säkert i hög grad besläktat med det som Eusebius representerade och ville ge uttryck åt.
Om man sedan lyssnar till det enligt honom själv "mest passionerade jag skrivit" - den första satsen av Fantasie i C, op. 17, som också innehåller ett tema som han uttryckligen hänförde till sin längtan efter Clara, förstår man med vilken intensitet han hoppades övervinna de hinder som Claras familj satte upp mot deras kärlek. Och man får tänka sig att Eusebius i denna sin passion inte alls var främmande för Florestan. Eller omvänt Florestan för Eusebius.
söndag 7 mars 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar