Kväll i maj. Jag ser att lövverket i parkens träd här utanför har tätnat. Jag ser att vinden mojnat och att grönskan mättats av skymningsljuset. Inte blommande träd just här, just nu, men jag tänker på aplarna och päronträden som jag sett under dagens promenader med hunden. Skyar av vit blom, som mot kvällen ter sig som milda belysningsaggregat. Här inne står teven på, espressokoppen på bordet just tömd på sitt stimulerande innehåll. En konsert från Gewandhaus i Leipzig förmedlas av franska mezzo, musikkulturkanalen som vågar avstå från flirten med populärmusiken. Robert Schumann, en av staden Leipzigs många musikaliska portalfigurer, får stå för hela programmet. När ska resan till Leipzig bli av? Så många andra resor som kommer emellan av olika välmotiverade skäl. Men någon gång ska jag ta mig till den där staden som var så viktig för Bach, Telemann, Mendelssohn, Robert och Clara Schumann, Brahms med flera andra kompositörer. Thomaskyrkan står väl kvar ungefär som på Bachs tid. Den tidens Gewandhaus finns däremot inte längre, men det nya från 1980-talet ser ut att rymma en vacker konsertsal och med en alldeles utmärkt akustik, enligt vad som sägs. Det sägs också vara det enda konserthus i det forna östblocket som byggdes som just ett sådant, inte som kulturhus som var det brukliga. Jag låter blicken flacka mellan Riccardo Chaillys energiska dirigerande på teveskärmen och de stilla trädkronorna i fönsterutsikterna medan jag lyssnar till den välbekanta musiken. Det längtansfyllda temat (ja, nog finns där längtan?) i pianokonsertens första sats som gång på gång återkommer, det ljuvliga intermezzot och allt det andra som sedan följer. Vid flygeln Martha Argerich, pianomusikens särskilt utvalda medium. Undrar just hur många gånger hon spelat denna konsert. Hon älskar Schumanns musik, det har hon visat under hela sin långa karriär. Publiken klappar fram ett extranummer, och det blir ett som jag hört henne spela förut när applåderna inte vill ta slut: "Von fremden Ländern und Menschen" ur Schumanns "Kinderszenen", op. 15. Det är inget svårt stycke om man bortser från ett ritardando mitt i, som bromsar in ett i övrigt tämligen jämnt flöde och som därför måste ägnas särskild uppmärksamhet. Jag minns att jag i tonåren spelade detta tillsammans med ett annat stycke från samma häfte. Det var spelläxor men uppfördes också på någon skolkonsert. När jag plockar fram noterna ser jag att jag fick dem som premium vid årsavslutningen vårterminen 1963: "För flit och framsteg i musik". Får någon sådana premier nu för tiden? Hon måste gilla det där stycket, tänker jag, och hon gör alldeles rätt i att välja just det hellre än exempelvis "Träumerei", det mest kända i detta opus. För femtio år sedan försökte jag komma underfund med det där ritardandot. Hur tänkte jag, hur gjorde jag då? Hur lyckades jag glesa ut den tonala figur som går igen i hela stycket utan att det blev konstigt rent rytmiskt, för att sedan ta sats och på nytt komma in i det ursprungliga flödet fram till slutet. Som även det bara stannar av och tonar bort utan någon riktigt tydlig punkt. Underbar musik, underbart spel. Publiken applåderar återigen entusiastiskt. Hennes karakteristiska bugning, den djupaste man kan se på ett podium, fäller det vackra grånade hårsvallet som ett draperi mot golvet. Men nu låter man henne ändå stanna ute i kulisserna. Stannar hon där medan orkestern fortsätter med den fjärde symfonin, eller drar hon sig tillbaka till sitt hotellrum efter ännu en dag på jobbet? Hon började spela piano när hon var tre år, debutkonserten skedde när hon var åtta. Nu har hon passerat sjuttio. I nothäftet bläddrar jag fram till det näst sista stycket, det som också kunde ha blivit ett fint extranummer. "Kind im Einschlummern", en vaggsång, kanske den mest ömsinta sång utan ord man kan höra när avståndet till barndomen förvandlat minnena till ren nostalgi. För det är inte musik för barn utan scener från barndomen som Schumann försöker återskapa i detta opus. Och kanske är det först efter femtio år man kan spela dem så som man bör spela dem.
Martha Argerich spelar Schumanns Kinderszenen här.
Bilden ovan: Martha Argerich
Foto nedan: EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar