Rachmaninovs tredje pianokonsert

I lördags i Berwaldhallen spelades Sergei Rachmaninovs tredje pianokonsert i d-moll och hans symfoniska dikt "Dödens ö". Pianokonserten omtalas som den mest virtuosa och svårspelade som finns. Fler kan förvisso tävla om den beteckningen, Prokofievs tredje till exempel. Men om man både ser och hör Rach-trean, som den lite slängigt kallas bland kännarna, förstår man vad den norske pianisten Leif Ove Andsnes´ menar när han säger: "Det är ungefär som att bestiga K2".

Det är ofrånkomligt att i sammanhanget förundras över den mänskliga hjärnans kapacitet, att det över huvud taget är möjligt att memorera och bevara dessa tusentals toner i muskelminnet - ett närmare fyrtiofem minuter långt stycke av virvlande löpningar, ömsom stormande ackordsföljder, ömsom lyriskt vandrande melodislingor - och att göra det så att det blir någonting mer än fysisk-motorisk prestation och cirkuskonst av det hela.

Alexei Volodin, ännu en stor pianist av den ryska skolan, satt den här gången vid flygeln och visade inte värre ansträngning än att den kunde lindras med en liten handduk mot svetten i pannan under de få andhämtningspauser som pianisten ges i denna konsert.

Nog sagt om prestationen. Hur är det då med musiken? Den startar enkelt med ett mycket vackert tema, en melodi som ska återkomma mot slutet av satsen. Orkestern svarar, pianot varierar temat och kvillrar fram kaskader av toner där de melodiska elementen dock aldrig tillåts försvinna mer än kortvarigt. Så är det alltid med Rachmaninovs pianomusik, den må vara hur bländande virtuos som helst, men den bygger på att den sångbara linjen i tonflödet bibehålls. Det är lite av koloratursolo med ett speglande, stödjande och utvecklande ackompanjemang, ofta celli och altfioler i låga böljande stråkmattor med violiner i gnistrade höga register, omväxlande med brassattacker och exalterade utbrott.

Det är romantik av högsta karat, en elegisk skymningsmusik med många inslag av plötsligt uppflammande dramatik. De sista fyra fem minuterna av sista satsens allt vildare uppladdning mot en närmast hysterisk kulmen är som gjord för att omedelbart kasta publiken ur fåtöljerna för ett jublande bifall.

Rachmaninov skrev denna konsert till sig själv inför en USA-turné 1909. Han var ju själv en av 1900-talets allra största pianister. Efter uruppförandet följde så ett andra framförande några månader senare med New York-filharmonikerna, och inte med vilken dirigent som helst. Gustav Mahler var i stan och anförtroddes uppgiften, enligt vad som sagts till Rachmaninovs fulla belåtenhet. Och ja, fanns det en tidsmaskin vore detta onekligen ännu ett av de många lockande resmålen...

Den bästa skivinspelning jag vet av Rach-trean är den av den amerikanske pianisten Earl Wild, som tillsammans med New Philharmonia Orchestra under Jascha Horenstein ledning gör det mesta möjliga av konserten. Det är en inspelning från 1966 men med en alldeles utmärkt ljudkvalitet. Orkesterspelet är utsökt och tolkningen av ett slag som vittnar om ett perfekt samarbete mellan pianist och dirigent. Det gäller såväl de temperamentsfyllda avsnitten som de böljande tongångarna som så innerligt omsluter pianisten i andra avsnitt. Finns att lyssna till på Spotify här.

Som alternativ vill jag framhålla Martha Argerich tillsammans med Riccardo Chailly som dirigent för Radio-Symphonie-Orchester Berlin (här). Vladimir Horowitz, den legendariske virtuosen, gjorde givetvis också flera inspelningar av denna konsert. På Youtube finns den sista han gjorde, där han tillsammans med New York Philharmonic Orchestra och Zubin Mehta visar att talesättet gammal man gör så gott han kan inte är det minsta relevant om man är pianist på den här nivån. Karln är vid det här speltillfället 75 år gammal! Synd bara att synkroniseringen bild-ljud inte är hundraprocentig när bildproducenten är så uppenbart fascinerad av Horowitz väldiga pianohänder.

"Dödens ö" är en symfonisk dikt inspirerad av Arnold Böcklins (1827-1901) berömda målning(ar). Programbladet berättade att Rachmaninov dock blev lite besviken när han fick se tavlan i verkligheten efter att tidigare bara sett en reproduktion i svartvitt. Jag har tidigare bara hört musiken på skiva och inte imponerats tillräckligt för att ha lyssnat mig in i den. Men när jag nu hörde den live blev effekten motsatt den vid Rachmaninovs museibesök. Jag blev tydligare varse årtagen under seglatsen till och från denna dystra ö och de lugubra och upprörande begravningsstämningar som Rachmaninov frammanar. Jag drogs med och kommer att återvända. Vilket måste betyda att SRSO och dirigenten Juraj Valcuha gjorde ett mycket gott arbete.

Bilderna:
Sergei Rachmaninov, ungefär vid tiden för den tredje pianokonsertens premiär.
Arnold Böcklin: Dödens ö (som finns i fem likartade versioner).