Under semesterveckan på Teneriffa läste jag bland annat Hermann Hesse (1877-1962, inspirerad av Torgny Lindgrens nyss utkomna roman "Klingsor". Hesse läste jag med förtjusning i unga år, tilltalad av hans ständiga brottning med ungdomliga livsfrågor, om anpassning kontra utanförskap, yrkesliv mot konstnärsliv, utlevelse ställd mot anständig följsamhet mot borgerlig konvenans och moralkodex. Allt det där som finns samlat i det möjligen lätt obsoleta ordet tvedräkt, som jag flera gånger återfann i texterna. Det handlar om den kanske omöjliga önskan att bejaka ett både och, sinnlighet och andlighet, att söka motsatsernas förening, att tvingas ta det onda med det goda.
Den bok från tidigt 70-tal som jag plockade fram ur hyllorna - "Klingsor" (Aldus/Bonnier, 1972) - innehåller tre noveller som ibland nämns som kortromaner, vilket kan gå an för de två sista: "Klein och Wagner" och "Klingsors sista sommar". Den tredje - "Barnsjäl" - är däremot med sina 29 sidor definitivt en novell, men inte mindre intressant för det.
Vid omläsningen nu fann jag den novellen lika läsvärd som de andra, mer kända titlarna. Samtliga är skrivna 1920, det vill säga i författarens etablerade medelålder men före de mest berömda verkens tillkomst.
Att det barn som beskrivs i "Barnsjäl" har självbiografisk anknytning är ingen vågad gissning. Den elvaårige pojken som längtar efter kontakt och försoning med fadern faller för frestelsen att stjäla en krans av fikon från en byrålåda i hans arbetsrum. Pinan i väntan på upptäckten driver honom till andra självplågande handlingar och till sist även lögner och förnekande. Och fadern som förstår att hans förhör bara tvingar pojken att ljuga ihop en allt orimligare historia om fikonen fortsätter likafullt med sina frågor ända tills lögnaren står där avslöjad och förödmjukad. Faderns sista fråga blir då varför han ljög, och den kan inte pojken svara på. Nej, den kan författaren först långt senare tänka sig försöka besvara.
Det är en fin psykologisk studie av skuldens roll i uppfostran och svårigheterna för både barn och förälder att styra sina dunkla drivkrafter. Och även om metoderna kanske är mindre auktoritära i vår tid är de ingalunda därför befriade från det psykiska övertag som föräldern alltid kan utnyttja i tillrättavisningens namn.
En bonus med omläsningar är att man stöter på sina gamla förstrykningar. De är många i de övriga två texterna, och jag har ingen svårighet att förstå mitt yngre jags markeringar. "Klingsors sista sommar" är det livsberusade bokslut som målaren Klingsor, endast fyrtioåtta år gammal, gör under en sista tid bland musor och vänner i "sydliga nejder", landskap som knappast kan tolkas som annat än italienska, även om de febriga visionerna medger närmast kaleidoskopiska skiften mellan människor och miljöer.
Under det tredje kapitlets bergsvandring ("Kareno-dagen") befinner sig sällskapet plötsligt i Damaskus, men i ett barockpalats där en flygel stäms, vinet flödar, en operascen uppenbarar sig från balkongerna och där "bergens drottning" visar sig i olika kostymeringar, dock utan att frånträda sin sagostatus från barndomen och därmed omöjlig att fysiskt erövra. På hemvägen festas det storligen i en "grotto" och Klingsor får drag av trollkarl, en nattens konung med sällsam makt över berg, måne och stjärnor.
"De satt i en svävande gunga högt ovan världens och nattens avgrund, fåglar i en gyllene bur, utan hem, utan tyngd, i jämnhöjd med stjärnorna. De sjöng, dessa fåglar, sjöng exotiska visor, de lät sitt rusiga hjärtas fantasier glida ut i natten, i himlen, i skogen, i det ovissa, förtrollade världsalltet. Svar kom från stjärnor och måne, från träd och berg, Goethe satt där och Hafiz, Egypten sände sin heta doft och Grekland sin förfinade, Mozart log, Hugo Wolf spelade på flygel i den vilsna natten."
Hesse försöker återskapa den livskänsla som vetskapen om den utmätta tiden ger. Klingsor dricker inte bara det goda vinet, han dricker världens skönhet och smärta med törstiga ögon i känslan av att nuet aldrig mera återkommer, i önskan att besegra tiden i en alltomfattande samtidighet där inte det ena följer på det andra, det ena utesluter det andra. Hans liv är dödsmedvetande, berusning, extas.
Bland konstnärsvännerna finns en som står Klingsor närmare än de övriga. Det är Louis, den grymme, oberäknelige, som dyker upp när han behagar och lika snabbt försvinner, som "bodde på tåget och hade ryggsäcken som ateljé". "De målade tillsammans på Oljeberget och i Kartago", sägs det på ett ställe. Och Louis är också den som ifrågasätter måleriet, åtminstone när han har en aptitlig soppa i tallriken, gott vin i muggen och en skön flicka i knät.
I slutet av romanen skriver Klingsor ett brev till Louis och skickar en dikt till en annan vän, alltmedan han arbetar med sin sista målning, ett självporträtt vars sammansatthet till sist kanske närmar sig drömmen om det alltomfattande livet, tvedräkten bejakad och omsluten. Ännu ett längre citat belyser fint denna romans romantiskt och stilistiskt överhettade karaktär:
"Och inte bara sitt ansikte, eller tusen ansikten, målade han på denna duk. inte bara sina ögon och läppar, munnens plågade klyfta, pannans spruckna klippa, de rotliknande händerna, de skakande fingrarna, hånet mot förnuftet, döden i blicken. Med sin egenvilliga, laddade, koncentrerade, skälvande penselskrift målade han också hela sitt liv, sin kärlek, sin tro, sin förtvivlan. Skaror av nakna kvinnor målade han, drivande förbi som fåglar i storm, slaktoffer åt avguden Klingsor, och en yngling med självmördaransikte, fjärran tempel och skogar, en gammal skäggig Gud, mäktig och stupid, ett kvinnobröst kluvet av en dolk, fjärilar med ansikten på vingarna, och längst bort i bakgrunden, vid randen av kaos, målade han döden, en grå vålnad, som stack som ett spjut, fint som en nål, i hjärnan på den målande Klingsor."
Romanens Louis lär ha den schweiziske konstnären Louis Moilliet (1880-1962) som förebild. För mig var han okänd, tills det nära nog alltomfattande nätet visade mig exempel på hans konst. Jag har blivit stormförtjust i hans akvareller, där han är i gott släktskap (och fullt i klass) med Paul Klee.
Som ett passande musikval i sammanhanget vill jag föreslå en romans av Hugo Wolf: Ganymed. Spotify har flera goda inspelningar, men de med Dietrich Fischer-Diskau respektive Ian Bostridge är i särklass.
Bilderna (samtliga akvareller av Louis Moilliet):
Blick auf Siges I
Mosche und Gärten in Sale, Marokko
Arabisches Schloss am Golf von Tunis
Se även denna länk, för fler av hans akvareller.
Foto: EJ (nederst)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar