Jag reser ensam den här gången; G. delar inte min reslystnad, min längtan ut i Europa. Inte heller jag tycker om att ödsla tid i köer på flygplatser, men jag brukar kunna göra någonting av själva resandet och bortse från diverse osmidigheter och besvär på vägen, åtminstone på vägen ut och bort.
Planeringen av resan med läsning, val av uppehållsorter, bokningar av hotell och gärna en opera- eller konsertbiljett också, samlar sig till en personlig kunskapsbank, i bästa fall till gagn även vid smärre incidenter. Men visst, krångel på hemresan frestar mer på tålamodet.
Jag ska till Neapel och Ischia via Rom. Vilket utöver flyg innebär turer med både tåg och båt. Visste ni att man med höghastighetståget Frecciarossa tar sig från Stazione Termini till Napoli Centrale på en timme och en kvart?
Efter ett par dagar i det vackra, det livliga, det smått skrämmande oregerliga Neapel, tar jag båten ut till Ischia, även det en dryg timmes resa. Sist i taxi till Ischia Ponte och Castello Aragonese, i vars hägn det som varit ett gammalt klarisskloster omvandlats till ett av mina favorithotell: Albergo Il Monastero. Jag har varit gäst där ett par gånger förr och stortrivts i de enkla, stilrena rummen med fantastisk utsikt över Ponte och havet.
Hur tar man sig dit upp, undrar ni förstås (se bilden ovan). Klarissorna, franciskanernas kvinnliga motsvarighet, namngivna efter Santa Klara av Assisi, levde under löften om lydnad, fattigdom, kyskhet och - avskildhet. Kastellet på den mäktiga klippformationens krön måste ha varit helt ointagligt, och inte heller nunnorna lär ha behövt avvisa särskilt många besökare. Idag förs man via en hiss inuti berget upp till hotellet och den övriga bebyggelsen.
Ensamresandet medför ju ofta ett fall in i flanörsstämningar, ett slags lättburen melankoli som göds av den valda ensamvaron och stämmer sinnena till delvis andra iakttagelser än dem man får i sällskap.
Några specifika platser tänker jag besöka, men i övrigt ta dagen som den kommer. Tursamt nog ges en Tosca på Teatro San Carlo som passade in i mitt veckoschema. San Carlo är Italiens pampigaste operahus och känt för att hålla hög klass på föreställningarna. Förvånande nog är biljetterna bara hälften så dyra som La Scalas, detta trots att världsberömda artister ofta gästar scenen. På onsdag dyker exempelvis Jonas Kaufmann upp i rollen som Cavaradossi. Den ryske basen Ildar Abdrasakov är emellertid utbytt mot en för mig okänd förmåga, och man kan ju bara gissa varför.
I Neapel ska jag också försöka hinna med ett besök i kyrkan Pio Monte della Misericordia, där ett av Caravaggios mästerverk hänger, nämligen "De sju barmhärtighetsverken".
Vilka äro då dessa? Jo, att begrava de döda, besöka de sjuka och fängslade, ge de hemlösa härbärge, klä de nakna, föda de hungrande och ge de törstiga att dricka. Allt skildrat av Caravaggio i en och samma okonventionella bild.
3 kommentarer:
Tack så mycket för din inspirerande berättelse, det var just vad jag behövde göra! De senaste veckorna har jag planerat, men inte konkret tagit tag i, att äntligen resa till Florens i sommar, även jag utan resesällskap. För min del är det trettio år sedan jag var i Italien och så får det ju inte fortsätta. Nu skall jag låta mig inspireras av dig och sätta igång med de nödvändiga detaljerna!
rättelse: "det var just vad jag behövde HÖRA" Men där till fick jag ju också en hel del att GÖRA :)
Roligt höra att du blir inspirerad! Florens är den utrikes stad jag besökt mest av alla. Och jag är övertygad om att det inte kommer att dröja innan du gör ett återbesök i denna underbara stad, som ju dessutom lätt kan kombineras med utflykter till andra toskanska pärlor. Lycka till med planeringen!
Skicka en kommentar