"Minns i november den ljuva september", sjöng Per Myrberg en gång i världen. "Grå är november, men ljus är september", sjöng han vidare i texten som alltså odlade en endast några veckor gammal nostalgi för den milda och ljusa första höstmånaden.
Nog är den begriplig och värd att gnola på, den där visan. De flesta av denna novembers dagar har jag haft dugg i ansiktet på promenaderna med Issa. Marken smetig av sammantrampade löv. Vattenpussar som aldrig torkar ut. Grådis hängande över takåsarna.
Men så kommer plötsligt en kyligare natt som följs av en klar morgon med matt sol över frostklädda marker. Och livet kan åtminstone kortvarigt kännas nästan lika gott som i september - "öppet och redoboget", för att ännu en gång citera från visan.
De bleka gräsmattornas mintgröna och isblå toner mot de mörkare barrträden ser nästan ut som om konditor Ofvandahl hämtat sina läckraste idéer i marsipan från den frostiga senhöstnaturen.
Foto: EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar