Albert Camus 100 år

Han dog ju alldeles för tidigt i en trafikolycka, Albert Camus. Eftersom ett drygt halvsekel redan passerat sedan dess känns hans rent fysiska närvaro mycket längre bort i tiden än vad hans idag blott 100-åriga födelsedag kan ge intryck av. Han kunde alltså ha varit en åttioårig distingerad gammal författare och filosof för bara tjugo år sedan.

Camus´ livsverk hör till det allra bästa av existentialismens 40-och 50-tal, och det är svårt att tänka sig att hans litterära stjärna skulle mattas eller slockna i framtiden. Därtill är hans gestaltning av det absurda i vår alltför mänskliga tillvaro alltför djupgående och universellt. Han förblir närvarande för var och en som någon gång, och därefter oftast återkommande, läser hans romaner och filosofiska texter.

Jag läste honom i övre tonåren och har sedan återvänt ett par gånger till hans verk, som ju inte hann bli så omfattande. Senast när "Främlingen" kom i nyöversättning för ett par år sedan fick jag en ny knuff till omläsning av både den och "Fallet". Båda gjorde mig nästan ännu mer entusiastisk än jag var som ung. Jag läste då också för första gången självbiografin - "Den första människan" - vars fängslande skildringar från den fattiga barndomen i Algeriet ger en i många stycken häpnadsväckande bakgrund till den framgångsrika karriär som ändade i ett Nobelpris 1957, tre år innan bilkraschen.

I veckan började jag en omläsning av novellerna i "Landsflykten och riket". Dem läste jag första gången som eldvakt i skenet av en braskamin som nyinryckt på I 19 i Boden. Jag har kvar den lilla Aldus-pocketen som ett minne från om inte landsflykten så i alla fall flykten in i ett annat rike än det jag motvilligt måste anpassa mig till vid det tillfället.

Alla novellerna når väl inte upp till romanernas höga nivå, men både  "Äktenskapsbryterskan", "Gästen" och "De stumma" är goda exempel på Camus´ förmåga att på ett återhållet sätt och med mycket undertext levandegöra moraliska konflikter och omplantera dem från de fiktiva gestalternas medvetande till läsarnas. Jag blir också angenämt påmind om hur mycket det nordafrikanska ökenlandskapet betyder för denne författare. Det framstår som oändligt vackert i både köld och hetta, under såväl brännande sol som gnistrande stjärnhimmel. Det utövar en tydlig lockelse trots det ogästvänliga klimatet och de ofta extrema påfrestningar som människorna där utsätts för.

Vad skulle jag göra om jag som den ensligt stationerade läraren i "Gästen" fick besök av en bekant, en gendarm som anländer i sällskap med en bunden brottsling, en arab som påstås ha mördat en kusin och som myndigheterna beordrat ska överföras till polisen i närmaste stad? Det hela sker mot bakgrund av uppror och hotande inbördeskrig, och vad skulle jag svara när min bekant som fullföljt sin del av uppdraget lämnar mig en pistol och hävdar att det utifrån myndigheternas ordergivning är min plikt att lotsa brottslingen till den ort där straffet ska avtjänas?

Oavsett om denne arabiske främling är emot "oss" eller inte ställs jag liksom läraren inför ett moraliskt svårt beslut. Novellens lärare protesterar, säger att han vägrar utföra detta utan en tydlig krigsdeklaration, men signerar till sist ändå ett papper så att gendarmen kan återvända till sitt. Morgonen därpå följer han araben ett gott stycke på väg, pekar ut riktningen mot staden och låter honom sedan gå.

Det är lysande berättat, och tacka för det att en ung människa som brottas med frågorna om lydnad och underordning, valet och den fria viljan tar till sig en sådan berättelse och en sådan författare!

Den 14 december 1957 höll Camus en föreläsning i Uppsala Universitets aula med titeln "Konstnären och hans tid". (Den finns publicerad i "Brev till en tysk vän", Lind & Co, 2002). Det är en betraktelse över begreppet realism som avfärdar såväl socialrealismens absurda pretentioner som formalismens tomhet. "Varje konstnär är embarkerad på sin tids galärskepp" och därmed ofrånkomligen någon med ansvar. Men endast i skapande frihet kan konstnären undvika de båda avgrunder som lättsinniga förströelser respektive konformistisk propaganda utgör. Så talade Camus den gången och här följer ett lite längre citat:

"Det bedrägliga med konsten för konstens egen skull var att den såg ut att ignorera det onda vilket var det ansvar den tog. Men om en bedräglig realism modigt tar på sig människornas alla olyckor är det ett allvarligt svek om den använder olyckan för att prisa en kommande lycka som ingen vet någonting om och som därför gör det möjligt att bluffa på alla möjliga sätt." (s. 85-86)

Hade jag redan då varit den uppsalastudent som jag tio år senare blev hade jag förmodligen varit en i publiken i denna aula, som jag känner så väl.

Jag ser att Thomas Nydahl också skriver om Albert Camus idag, med länkar till andra intressanta skribenter i ämnet.

Själv har jag tidigare skrivit om Camus här, här och här.

Foto: IZIZ