Jag har nu genom Jon Fosses försorg lärt känna den gamla ensamma hunden Webster, läst om hans äventyrliga utbrytningsförsök, hans rymning från sin gamla matte Oline med den skvalpande magen, och om hans lyckliga återkomst.
Webster tar tag i sin situation, som det numera brukar heta, eftersom han inser att han snart blir för gammal och inte kommer att kunna förverkliga sin dröm om att se havet, kanske inte heller kunna undsätta den vitkrulliga lilla hundtösen som ropar på hjälp i skogen.
Webster hamnar hos långhåriga hunden Andersson i källarbaren Ensamma hundars frid. Men eftersom Andersson varken kan erbjuda mat eller dryck ger de sig ut tillsammans för att skaffa fram vad som behövs, såväl för deras egna hungriga magar som för att kunna locka den stroppiga Alise till baren.
Nere vid hamnen finns havet och Alise, men med maten är det fortfarande sämre beställt. Alise gör dem sällskap men ger sig genast av när hon märker att hunden Andersson än en gång lurats; baren har inget att erbjuda.
Den gamla ensamma hunden Webster föreslår då att den till en början blängande, långhåriga hunden Andersson följer honom hem till gamla Oline, där de nog båda kan förses med både mat och omsorger. Andersson väljer dock att i stället försöka leta rätt på Alise, och Webster blir nu den verkligt ensamma hunden som irrar runt på gatorna saknande sin gamla matte med den skvalpande magen.
Så kan den första och längsta av de tre berättelserna i "Hundmanuskripten" (Bakhåll, 2019) i korthet sammanfattas. De är berättelser i sagoton, antropomorfa och konsekvent hållna i några namngivna hundars perspektiv. Vilket naturligtvis samtidigt på ett naivistiskt sätt speglar och belyser de tvåbenta varelsernas omständigheter och villkor, just så som det gör i fablernas värld.
Den andra berättelsen beskriver hur det gick till när fjordhunden Olav och hans bekant, skogshunden Bård, mötte de fina stadshunddamerna på besök i deras vackra hembygd.
Sist handlar det om skeppshunden Haktor, som till sin förfäran får höra att han inte längre kommer att vara enda hunden ombord på kapten Marelds fraktskuta, eftersom kaptenen bestämt sig för att hämta hem en tik, Loliletta, och slå sig på hundavel.
Den blandning av situationskomik och ömsint identifikation som Fosse odlar i dessa berättelser märks redan i subtila detaljer som exempelvis rubriceringen av de tre historierna: Nej, åh, nej; Oj, oj, oj; Aj, aj aj. Sin vana trogen använder Fosse även i dessa texter omtagningar som stilmedel, vilket bidrar till den precisa, musikaliska prosan. För den goda översättningen svarar Christian Ekvall.
Jag kommer i skrivande stund osökt att tänka på kammarmusik, trots att det här bokstavligen rör sig om manuskript. Vore det fråga om partitur skulle titeln kanske kunna vara "Trois bagatelles" eller "Divertissement". Man bör dock alltid observera risken för missbedömningar till följd av den sortens beteckningar. Trots vinken om lättsam underhållning kan de visa sig rymma oanade kvaliteter.
Även "manuskript" låter i det här fallet mer anspråkslöst än vad det visar sig vara. Jag tyckte mycket om den här ovanliga boken.
- Jag har tidigare skrivit om en bok av Jon Fosse här.
- Den musik jag närmast associerade till var Divertissement för olika instrumentgrupper av Jean Françaix. Men också Divertimento av Béla Bartók och stycken av Mozart under samma beteckning.
- Bilderna visar vackra, intelligenta och livfulla Issa, vår hund av rasen Prazsky Krysarik, död den 28 augusti 2019, i kärleksfullt minne bevarad. Foto: EJ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar