I torsdags tog jag tåget till Stockholm enkom för Franz Schmidt. Det gjorde förstås inget att jag fick Robert Schumann (och i någon liten mån även Arnold Schönberg) på köpet. Konserthusets affisch trummade stort för Schumanns cellokonsert, som verkligen tycks vara i ropet för närvarande. Men av programmets tre verk var det alltså Schmidts fjärde symfoni som fick mig på fötter.
Det är nämligen inte varje konsertsäsong man får lyssna till musik av denne en gång så framgångsrike österrikiske cellist, pianist och tonsättare. Han var bland annat uppskattad cellosolist i Wienfilharmonikerna och blev så småningom även rektor för musikkonservatoriet. Att han inte platsade bland förra seklets modernister och på trettiotalet dessutom omhuldades av nazisterna har väl möjligen legat honom i fatet, trots att han beskrivits som politiskt naiv och inte heller fullföljde det där beställningsverket från de nya makthavarna. En konservativ romantiker, en man inte av den nya Wienskolan utan den gamla, det var nog vad han var.
Schmidt levde mellan åren 1874 och 1939 och formades av den senromantiska epok han stilistiskt förblev trogen. Bland hans kompositioner märks förutom fyra symfonier, ett par operor, ett oratorium och inte minst kammarmusik av allra bästa slag.
Just den fjärde symfonin, hans främsta, hör till favoriterna bland de orättvist förbisedda symfonier jag råkar känna till. Det är ett stort anlagt verk som röjer en viss musikalisk släktskap med både Bruckner och Mahler, med vilka han för övrigt var personligt bekant. Massiva orkesterblock bygger majestätiska valv på ett sätt som kan erinra om just Bruckner. Adagiots täta stråkmusik stiger långsamt och bildar tillsammans med tunga pukslag en sorgmarsch i Mahlers anda. Verket tillkom 1933 och Schmidt kallade det mycket riktigt ett rekviem över sin dotter, död i barnsäng.
Symfonin är fyrsatsig men spelas utan avbrott och börjar och slutar med ett 23 takter långt trumpetsolo. Ur detta material hämtas en femtonsfigur som utgör grunden för hela det trekvarts timme långa verket. Det är en vemodigt sökande melodi, ur vilken ansatser till passionerade stegringar föds och hejdas och sedan övergår i ruvande kromatiska vändningar. I adagiot introduceras temat av den lyriska cellon, i sista satsens inledning i stället av valthornet med dess milda, bortdöende ton.
Med trotsig livaktighet bearbetas temat i olika instrumentgrupper, där inte minst träblåsinstrumenten bidrar till den vackra, komplexa, ibland nästan överrika harmoniken. Den täta orkestersatsen med dess gigantiska stråksektion genomsköljs av skimrande klanger som åtminstone partiellt torde göra den ganska svårspelad.
Kvällens gästdirigent, Simone Young, lyckades hålla den stora orkesterapparaten i ett inspirerat grepp och belönades också av de uppenbart lyckliga musikerna med en fanfar. Efter konserten har jag fortsatt leva med den här musiken på hemmaplan, tacksam för att filharmonikerna och Young på nytt väckt denne fine tonsättare till liv. Som jag alltid brukar framhålla: ingenting slår ett levande framförande av i synnerhet stor symfonisk musik. Men det är också gott att kunna återknyta kontakten med gamla kära skivinspelningar.
Zubin Mehta och Wienfilharmonikerna gav mig den första upplevelsen av den här musiken, och den berömda inspelningen står sig fortfarande som en av de allra bästa. I övrigt lyssnar jag också gärna på Malmösymfonikerna som under Vassily Sinaiskys ledning spelade in samtliga Schmidts symfonier för några år sedan (Naxos). Båda finns på såväl Youtube som Spotify.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar