Musik som engagerar och förbryllar

Jag var återigen i Stockholm i ett ärende och promenerade den väg jag brukar, en väg genom centrum som korsar de platser där den islamistiska idiotin hade ännu en av sina spelplatser för en vecka sedan. Nu låg där på Drottninggatan på flera ställen stora mängder av blommor, och skadade väggar var tillfälligt täckta med spånplattor där uttrycksfulla ord skrivits direkt på väggen eller på hundratals post-it-lappar. Folk stannade till i duggregnet, gripna och förundrade över styrkan i sitt eget symboliska handlande.

Konserthuset affischerade ett program klockan 19.00 som jag inte kunde motstå. Främst för Prokofjevs skull, hans andra pianokonsert, men också för att jag var nyfiken på vad det blir av Brahms pianokvartett i g-moll, op. 25 efter att Schönberg lagt orkestervantarna på den.

Pianokonserten är från första stund lätt att identifiera som typisk Prokofiev: lyrik som aktar sig för alltför stor sötma genom att inte hålla fast vid utan cirkulera kring tonarten, klanger som alstrar spänning genom modulationer och volymväxlingar och som inte heller saknar bråkiga utbrott som tar hela klaviaturen (och ibland även hela orkestern) i anspråk. Första satsens yviga kadens är ett exempel på just detta.

Det korta scherzot är en charmerande 2½ minutershistoria om att hålla högsta möjliga fart från början till slut. De två återstående satserna har ömsom bullrigt virtuosa, ömsom lugnt vandrande inpass, ofta med blixtrande blänk i diskanten och muller från djupaste blåset. Inte för inte har sista satsen beteckningen allegro tempestuoso; mest lik är den en väntan på ett annalkande oväder som kommer först efter det välbekanta lugn som förebådar det. 

Solisten - den ryske pianisten Denis Kozhukhin - är ännu en av dessa virtuoser som redan etablerat sig i de största konserthusen och med de bästa orkestrarna. Hans spel imponerade, vilket alltid är fallet när någon inte bara bemästrar den här svåra konserten rent tekniskt utan även gör musik av den. I ett extranummer visade han sin romantiska sida i Glucks "Mélodie" (ur Orfeus och Eurydike) i arrangemang av Giovanni Sgambati. För övrigt ett stycke som även Yuja Wang spelade häromsistens.

Och därefter Schönberg då - eller Brahms. Kvällens dirigent, Joshua Weilerstein, gjorde en kort presentation av verket, varefter han med några väl valda ord om musikens gränsöverskridande karaktär tillägnade konserten offren för terrorn.

Schönbergs skäl för att arrangera denna pianokvartett av Brahms var enligt honom själv följande: 1. Han gillade verket. 2. Det spelas sällan. 3. Det spelas illa, ty ju bättre pianist desto ljudligare pianospel och stråkarna kommer i skymundan. 

Schönberg ville höra allt som fanns i musiken, och det menade han sig ha uppnått genom att själv orkestrera den - i Brahms anda, trots att framför allt en del slaginstrument (t ex xylofon!) och mässingsblåsarna tillförde musiken element som inte hörde till Brahms symfoniska skapande. Och pianot saknas; det var uppenbarligen inte en pianokonsert Schönberg ville generera, snarare då en femte symfoni. 

Eftersom jag inte hade pianokvartetten aktuell för mitt inre öra (inte något ofta spelat verk, som sagt) kände jag till en början inte igen vare sig Brahms eller Schönberg. I tredje satsens Andante tyckte jag mig bäst höra Brahms tonspråk, men efter att i efterhand ha lyssnat både till både originalet och nyskapelsen har jag blivit fascinerad av att mer och mer uppleva musiken som Brahms från ett tänkbart framtida år 1937. Dock måste jag erkänna att jag saknar pianot...

Det är hur som helst strålande orkestermusik som jag förstår att dirigenter gärna vill lyfta fram, precis som Schönberg ville lyfta fram den ofta även i kammarmusiken högt ansedde "symfonikern" Brahms.

Bilden: Pianisten Denis Kozhukhin