Än en gång lyckliggjord av den moderna flygelns förmodligen störste nu levande användare.
Återigen undrar jag vad det är som gör Grigory Sokolovs pianoaftnar till de extraordinära musikhändelser de faktiskt är, gör dem till något jag absolut inte vill missa hur många jag än varit med om, år efter år. Jag noterar datum och väntar med spänning på det nya programmet, det som alltid "meddelas senare". I år ett program i pianolitteraturens säkra huvudfåra med Beethoven och Schubert, fast ändå inte helt konventionellt: en storslagen sonat och i övrigt bagateller och impromptun.
Beethovens pianosonat nr 3 i C-dur (op. 2:3) hör ju inte till de flitigast framförda. Jag får erkänna att den var mig tämligen obekant. Och av de tre samlingarna av så kallade bagateller är det inte heller op. 119 som spelas mest. Däremot får de nog betecknas som de minst bagatellartade.
Man kan vara förvissad om att när Sokolov tar sig an en tidig Beethovensonat så är det för att han fångats av just den musiken och med sin tolkning vill visa vad den går för, övertyga om dess angelägenhetsgrad.
Och den visar sig som omisskännlig Beethoven, i stort som smått, dock inte utan vissa drag av föregångaren Haydn. Charmant och lekfull wienermusik, virtuos i yttersatserna och i det lustiga scherzot, och med ett enkelt och underbart melodiskt Adagio. Sokolov fick som vanligt användning för hela sin sofistikerade teknik, inte minst i den lugna satsens lena pianissimon och utsökta accenter.
"Elva bagateller för piano" är verkligen inte några småsaker för amatörer, även om där ingår ett par enklare stycken som även hemmapianister klarar av. Förläggaren Peters, som var ute efter några "kleinigkeiten", blev brydd och refuserade de första sex såsom varande för enkla för avancerade pianister och för svåra för andra. Beethoven kompletterade då med ytterligare fem och lät en engelsk förläggare publicera verket. Omväxlande och underhållande musik, oavsett hur man nu vill värdera den i stort eller smått.
Efter paus följde Schuberts Fyra Impromptun, op. 142 (D 935). Beteckningen leder tankarna till enklare improvisationsstycken, vilket ingalunda är fallet. Redan det första skulle inte skämmas för sig som sonatsats. Det andra i Ass-dur känner förmodligen alla pianoelever igen som en spelläxa för övning av frasering och det snabba, jämna flödet av trioler i högerhanden. Det tredje impromptut varierar det likaså mycket kända och älskade temat i Rosamundamusiken, och vackrare än som i Sokolovs händer kan det inte bli.
Romantiken i dessa stycken fick blomma ut ordentligt och förlängdes sedan omedelbart i och med den tredje avdelningen av konserten, den med det generösa mått av extranummer som alltid förekommer vid Sokolovs framträdanden. De emotioner som han frilade i triodelen av Schuberts fjärde Impromptu ur D 899 förklarar något av det exceptionella med honom. Den sortens dynamiska storspel är alldeles rätt i Schuberts maniskt upprepade tonslingor och sofistikerade modulationer. Det är då det kan hända: den förening med musikens eviga nuflöde som man bevittnar hos pianisten införlivar även lyssnaren. Det är synd att det missbrukade ordet "magiskt" inte längre kan användas för de stunder när det verkligen vore på sin plats.
Efter ett par stycken av Jean-Philippe Rameau, en favorit hos Sokolov, vidtog så en nedtrappning till lyriskt finlir av det andlösa slaget. Först en av mina favoriter ur Alexandr Skrjabins "24 Preludier", nämligen det i e-moll. Så mycket kan alltså sägas så stilla, på så litet utrymme, på så kort tid.
Ja, vilka klanger rymmer inte en modern flygel när den trakteras av en mästare som Sokolov? Den frågan framstår som retorisk, om inte förr så när han slutligen droppar den sista tonen, knappt hörbar, i det av svirrande sekundintervall uppbyggda Debussy-preludiet "Des pas sur la neige". Vad det är för slags ljuddämpad snövandring som Debussy tänkte sig kan vi bara göra oss egna föreställningar om. Jag tänkte mest på att jag någon gång skulle vilja höra mer Debussy av klangmakaren Grigory Sokolov.
Småstycken, kanske det, men vilken storhet gömmer sig inte rätt ofta i det lilla? Lyckliggjord gick jag ut i det nollgradiga men snöfria höstrusket utan att lämna några spår efter mig.
Bilden: Grigory Sokolov. Foto: Erik Berg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar