Söndagskonserten i TV2 var senast en dokumentär om dirigenten Mario Venzagos entusiastiska arbete med en konsertant uppsättning av den schweiziske tonsättaren Othmar Schoecks opera Penthesilea. Eftersom musik av denne Schoeck är en av mina senare positiva upptäckter var jag naturligtvis idel öra.
Nu handlade det mycket lite om själva musiken och mest om det krävande arbetet med att ro hela projektet i hamn. Vilket inte var ointressant, men jag satt ändå hela tiden och väntade på att få höra mer av musiken.
Schoeck, som levde 1886-1957, komponerade flera operor, men också kammarmusik och framför allt en stor mängd lieder. Han tillhör de senromantiska tonsättarna och även om han utvecklade ett alltmer expressionistiskt tonspråk, t ex i den nyss nämnda operan, höll han fast vid senromantiken även när modet föreskrev annat. De tidiga verken excellerar i en kromatik som inte står den tidige Schönberg efter (Verklärte Nacht). Är man som jag svag för tonartssvävande musik blir man snart mycket fäst vid Schoeck.
Han finns hyggligt representerad på skiva och barytongiganten Dietrich Fischer-Diskau har varit en av de främsta tillskyndarna av hans verk. Flera goda sångare har följt efter; bland annat Andreas Schmidt och nu senast Christian Gerhaer.
På en cpo-skiva från 1998 finns Elegie, op.36, en sångcykel till texter av Nikolaus Lenau och Joseph von Eichendorff, dvs. de 1800-tals poeter som väl lockat de flesta av romantikens tonsättare, Schumann inte minst. Andreas Schmidts baspräglade baryton acompanjeras av en kammarorkester (Musikkollegium Wintherthur) och de lyriska melodislingorna lämnar sällan en halvton orörd. Kulmen nås i den sista sången - Der Einsame - där nattens stillhet står för den enda tillgängliga trösten. Jag påminns om en av Caspar David Friedrichs mest berömda målningar - Munken vid havet - som tyvärr inte hörde till de verk som Nationalmuseum kunde visa i original under den nyligen avsutade Friedrich-utställningen.
Jag har tidigare skrivit om Schoeck och jag lovar återkomma till honom.
O Trost der Welt, du stille Nacht
Det Tag hat mich so müd gemacht,
das weite Meer schon dunkelt,
lass ausruhn mich von Lust und Not,
bis dass das ew´ge Morgenrot
den stillen Wald durchfunkelt
O Trost, o Trost der Welt, du stille Nacht!
O Trost! O Trost!
(Joseph von Eichendorff)
Bilden: Caspar David Friedrich: Der Mönch am See, 1808-1809)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar