Humbug och sekterism

Den andliga svälten - hur omfattande är den egentligen? Med risk för att jag med detta språkbruk avslöjar mig med det pastorliga arv jag har, vill jag ändå försöka förstå vad som driver människor in i ockultism, religiös fanatism och allsköns sekterism. Den andliga nöden - det var ju vad väckelsepredikanterna i min barndom såg som sitt främsta existensberättigande och drömde om att få lindra. Men har det inte blivit värre än vanligt nu när den sunda religiositeten inte längre bildar en naturlig botten i allmänhetens medvetande?

Utan tvivel lider många människor brist på meningsskapande "food for the soul". Är man analfabet på det existentiella området kan bevisligen vilken enkel livsåskådning som helst duga när livskrisen är ett faktum. Den framgångstörstande cynikern i rollen som själasörjare vet att det absolutistiska budskap som framförs med den starkaste övertygelsen vinner. I varje fall hos tillräckligt många och sannolikt hos alltfler som känner hur tomrummet hotar att rubba den inre tillförsikten. Den som lovar att driva ut djävulen - i form av frågor, tvivel, osäkerhet och skepsis - kommer alltid att kunna samla en skara saliga anhängare omkring sig. Den som lovar kontakt med "andra sidan" och försoning med de döda kommer alltid att fresta några att sälja sin själ för dyra pengar.

Två dagar i rad dennna vecka har jag som tv-tittare påmints om hur verkligt illa det kan se ut. En programserie (i TV4+) uppmärksammades i "Uppdrag granskning" för att de lanserar ockultism på bred front, utan etiska hänsyn till de personer som ofrivilligt blir indragna i mediers spökerier kring döda som sägs gå igen. En mor som förlorade ett barn för några år sedan blir uppringd av en journalist som vill belägga att det är hennes döda dotter som mediet karakteriserat och som skapar problem i ett hus i närheten. Det är så galet att man inte tror sina öron, men Caroline Giertz, som leder programmet, menar att många blir glada och hjälpta av att få kontakt med "andra sidan" och beklagar att denna mor inte kan ha den inställningen. Hon är själv övertygad om mediets trovärdighet och förmåga, eftersom denna sorts medieverksamhet visat sig stämma så många gånger i andra fall.

Man blir alldeles matt och önskar att man kunde uppväcka den gamle biskopen Giertz från de döda. Hur mycket hellre den klassiska kristendomsundervisningen från den mannen än detta andliga mörker!

Men sedan har vi då förstås dessa väckelserörelser inom den så kallade evangelikala kristendomen som alltsomoftast spårar rakt åt helvete, trots saligt sjungande och dansande församlingar. I en dokumentär från Danmark (i TV2) skildras hur en frifräsande kvacksalvare vid namn Hedegaard med fru splittrar familjer och hämtar hem "tionde" och mycket mer i kollektboxarna. När någon fångas i nätet, blir "frälst" och får en ny familj i sektgemenskapen står anhöriga hjälplösa i sina kontaktförsök. Psykiskt sjuka utlovas befrielse från sina demoner när en av ledaren utsedd före detta rörmokare bedriver "rehab" och plötsligt uppträder som psykiatrins ersättare.

Och i storstädernas invandrargetton frodas den islamiska absolutismens förblindande trossatser. Även här blir några saliga på den fanatism som ända in i döden göder drömmar om att inte rädda utan snarare förkasta och förinta de förtappade och otrogna.

Jag kan i dessa fall plötsligt hamna i samma läger som de kämpande humanisterna. Det är bara det att jag inte som Sturmark & co tror att lösningen heter ateistisk bekämpning av religion. Jag tror däremot att när sekulariseringen hand i hand med andlig obildning gått så långt att den sunda religiositeten saknar resonans i folkdjupet så får vi allsköns nyandlighet och konversion till främmande religioner som ersättning, i de flesta fall troligen av oförargligt slag men i tillräckligt många fall också av ett förfärande slag.