Balladen i populärmusiken. Några personliga reflektioner

Om det finns någonting gemensamt för populärmusikens många fack och former torde det vara balladen. Kanske är den i själva verket den länk som gör att såväl skilda generationer som vurmare för olika genrer kan mötas i gemensamt gillande. Givet att balladen är bra, förstås.

Jag vill alltså tro att det finns ett gränsöverskridande musikskapande som oavsett tidsbundna moden och kategorier enklast igenkänns som en ballad - hur man nu vill definiera en sådan.

Jag tänker inte bara på en berättande visa i folkton utan något mycket bredare än så: en sång i lugnt tempo som vilken annan som vilar på uttrycksfull melodik och harmonik. 

Det kan vara en amerikansk ever green men också en chanson eller en fado eller en svensk poplåt. En rockballad hör också hit och inte bara i kraft av att begreppet existerar. Ett annat sätt att säga det är att balladen inte i lika hög grad som nutida populärmusik i gemen är hårt knuten till ett beat, en genomgående markerad rytmisk puls. Det lyriskt melodiska är i stället mest framträdande.

Jag har alltid betraktat mitt eget musikintresse som brett och relativt frikopplat från genrernas tyranni. Samtidigt är jag präglad av vissa tidiga erfarenheter och förebilder som inspirerade och utvecklade min känsla för sång och musik på ett sätt som gjorde mig krävande och på så sätt begränsad.  

Uppvuxen i ett frikyrkligt sammanhang var det de folkligt förankrade traditionerna med psalmer, sånger och andliga visor som förde mig in i tonernas värld. Det kan låta underligt, men sant är att när min barndoms kompisar tog ställning för antingen Tommy Steele eller Elvis Presley hade jag Einar Ekberg som idol. 

Snart nog blev det jazz och klassiskt för nästan hela slanten, medan rocken nästan helt gick mig förbi, i varje fall från och med att jag i de övre tonåren så sakteliga backade ut ur frikyrkan. Det hade inte med någon avoghet mot rockens vilda utlevelse att göra; den sidan fann jag lika bra om inte bättre representerad i jazzen med dess rötter i blues och gospel. 

Tidigt kom jag också i kontakt med pianomusik av Mozart, Debussy, Schumann och Rachmaninov. Och förutom Ekberg och några andra kyrkosångare beundrade jag Jussi Björling och Nicolai Gedda, samtidigt som till exempel Mahalia Jackson och Edith Piaf också berörde mig starkt. Visst lyssnade jag som mycket ung också på radions Tio i topp, men pop och rock blev aldrig så där betydelsefull som den kan bli för ungdomars identitetsutveckling när den sammanflätas med moden och livsstilar.  

Med åren har jag alltmer inriktat mig på de klassiska mästarna, vilket tydligt framgår av den här bloggen. Anledningen är den begränsade tid man har till sitt förfogande - en fråga om first things first. Konstmusiken ger mig, generellt sett, mer i utbyte på grund av sin sammansatthet, sitt utnyttjande av alla till buds stående musikaliska medel. Men av och till påminns jag fortfarande om annan värdefull musik som jag missat och missar. 

Senast inträffade det när jag häromsistens såg ett tv-program om och med David Bowie, en av alla dessa pop- eller rockikoner som jag aldrig haft någon relation till. Och jag gillade verkligen det jag hörde av rösten, sången och musiken i flera av de låtar som spelades. På Spotify hittade jag sedan exempel på det jag menar med ballader och som också i hans fall kan ge de flesta musikälskare mersmak: "Where are we now?" och "Remembering Marie A".

Det fick mig att fundera vidare och anteckna några av de mest kända balladerna av dem jag inte missat och som jag oavsett genre fortfarande med glädje spelar eller lyssnar till. Naturligtvis blev det främst jazzballader och sånger från förr, och endast en som har en genuin rockmusiker som upphovsman.

- A song for you (Leon Russell)
- Sounds of silence (Paul Simon)
- Something (George Harrison)
- Så skimrande var aldrig havet (Evert Taube)
- Somewhere over the rainbow (Harold Arlen)
- Your song (Elton John)
- Ne me quitte pas (Jacques Brel)
- Caruso (Luigi Dalla)
- Anthem (Leonard Cohen)
- My funny Valentine (Rodgers & Hart)
- Here´s that rainy day (J van Heusen)
- Les feuilles mortes (Joseph Kosma)
- Lost in the stars (Kurt Weill)
- My foolish heart (Victor Young)
- Angel eyes (Matt Dennis)
- Höstvisa (Erna Tauro)
- L´Hymne à l´amour (Marguerite Monnot)

Jag förstår att listan (som givetvis kan göras mycket längre) avslöjar mig som en gammal man med dålig koll på de senaste decenniernas låtar. Men den kan i alla fall duga som exempel, om jag nu har rätt i att balladerna har denna potential av tidlöst och gränsöverskridande tilltal. 

PS. Jag har endast angett namnet på kompositörerna inom parentes.

Bilden: Frank Sinatra, File Photo