Den fula lärkan

Kanske är det avgörande beviset på en god berättare att han eller hon kan ta sig an ett ämne ur den vardagliga erfarenhet vi alla delar och göra något stort och betydelsefullt av det. Ta till exempel följande: 

En ungersk småstad vid förra sekelskiftet, en familj bestående av far, mor och en vuxen dotter som lever tillbakadraget i ytligt sett en lugn och prudentlig självtillräcklighet. Tänk då ett avbrott i vardagslunken genom att dottern gör en tågresa till släktingar för ett veckolångt besök. Gör sedan något spännande och läsvärt av detta föga upphetsande ämne.

Jo, det var så sant, ytterligare en sak hör till förutsättningarna: familjen Vajkays dotter är inte vacker, nej hon är uppriktigt sagt ful. Hon är redan i trettiofemårsåldern och det man åtminstone förr i världen kallade en "gammelungmö", en av dem som blivit över och aldrig kommer att bli gift.

Romanen heter "Lärkan" (Perenn, 2015, översatt av Maria Ortman) och är skriven av en av Ungerns stora författare, Dezsö Kosztolányi (1885-1936), som i denna roman verkligen visar vad som kan göras av ett sådant ämne. Familjesystemet rubbas i grunden, nu när hemmadottern som skött allt det väsentliga i hushållet inte längre är på plats. Det originella med berättelsen är emellertid att det inte är "Lärkan" (sedan barndomen dotterns smeknamn) utan föräldrarna vi får följa. I den nya situationen tvingas de ut ur sin familjära kokong till uteätande på restaurang och sociala kontakter, teaterbesök och för faderns del även sällskapsliv. 

Fadern låter sig nämligen motvilligt dras med i "Pantrarna", ett brokigt brödraskap som träffas för ett tämligen uppsluppet umgänge med kortspel, god mat och riklig tillgång till starka drycker. Renlevnadsmannen faller plötsligt för en för honom främmande livsstil som kulminerar i en fyllenatt när den smärtsamma insikten om det onämnbara, det som håller familjen så tätt tillsammans, spricker upp: 

Lärkan, deras älskade dotter är för ful för att duga på äktenskapsmarknaden. 

På köpet får vi en livfull skildring av den borgerliga småstadsmiljöns både bigotta och backanaliska sidor, vilka återges med en bitsk och road blick på de enskilda individerna, deras mentalitet, fysionomier och mänskliga svagheter. 

Jag har sett att andra läsare liknat Kosztolányi med vår egen Hjalmar Bergman, vilket jag finner träffande. Joseph Roth är en annan släktskap som föll mig in. Det är samma fullödiga precision i berättandet och utmärkta känsla för de kvaliteter i miljön som belyser band och bindningar som både innesluter och utestänger.