Min läsning av Virginia Woolf har dröjt ända tills nu, trots att några av hennes mest kända verk länge funnits i min ägo. Varför? Jag har inget bra svar, men är glad att det äntligen blivit av. Av det jag läst om hennes författarskap har jag förstått att jag nog skulle uppskatta det, men det gäller ju också flera andras som på samma sätt fortfarande bidar sin tid i hyllorna.
Den bok jag läst är "Mot fyren", som i baksidestexten till den upplaga jag har sägs vara typisk för hennes romankonst. Och visst är det något speciellt med den här prosan; redan efter ett tiotal sidor undrar man hur man ska kunna orientera sig i det kultiverade sällskap av vänner och bekanta som samlats kring åttabarnsfamiljen Ramsay i ett rymligt sommarresidens på den skotska västkusten. Men efter ett tag vänjer man sig och fångas av de karaktärer som successivt växer fram och tar gestalt.
I det yttre händer inte mycket, vilket det ju inte alltid behöver göra bland människor som utan omedelbart förpliktande uppgifter sammanstrålar för ett fritt och otvunget ferieliv, var och en till synes förströdd och upptagen av sitt.
I deras inre händer desto mer; det är där sinnliga iakttagelser blandas med ömsinthet och giftigheter, emotionella band och konflikter lever upp. Replikerna är få, men tankarna och känslorna många. Atmosfären påminner en del om den i Tjechovs pjäser.
Woolf är således angelägen visa även det som inte verbaliseras av personerna själva, och att det i mångt och mycket handlar om självvärderingar i förhållande till andra. Hon växlar oupphörligt mellan enskilda medvetanden i kraft av den allvetande författarens insikter, dessutom med ett språk som är associativt och ymnigt metaforiskt. Det är en poetisk text man inte bör forsa sig igenom.
Det är en dag av vardagsbestyr när professor Ramsay stående vid fönstret undslipper sig en kommentar rörande den planerade utflykten till fyren nästa dag, den händelse som framför allt sexårige James och modern, mrs Ramsay, ser fram emot. Helt kallt och inte utan nöje konstaterar han att det blåser fel vind, varpå en av hans underdåniga adepter, Charles Tansley, inte är sen att understryka att seglatsen följaktligen inte kommer att kunna genomföras. Mrs Ramsay försöker mildra slaget och inge hopp, men lyckas ändå inte dämpa den unge James undertryckta hat mot fadern, glädjedödaren. Det är från denna grundläggande scen som skildringen spinner vidare.
Mr Ramsay tecknas som en odrägligt självupptagen hustyrann som inte är tryggare i sig själv än att han ständigt fiskar efter medkänsla och medhåll. Hans fåfänga bjuder omgivningen att ge honom det han kräver och tar. Mrs Ramsay - vacker, sval, och genomskådande - är trots allt svag för sin man och låter sig oftast försonas, vilket inte utesluter att hon tittar upp från sin stickning eller brevskrivning och, med en eller annan drastisk formulering, styr och ställer utifrån det hon anser vara påkallat.
En annan central gestalt är Lily Briscoe, en ung ogift kvinna med konstnärsdrömmar, som tvingas åhöra den intellektuelle ateisten Charles Tansleys kommentarer om att kvinnor varken kan måla eller skriva. Hon har dock ett gott stöd i mrs Ramsay som anser att hon vore ett gott parti för en viss William Bankes. Den målning hon är sysselsatt med tycks aldrig vilja bli färdig och löper som en röd tråd genom hela berättelsen. Problemet hon återkommande brottas med - om det där trädet ändå inte borde flyttas in en bit mot mitten av duken - är exempel på den milda ironi som gör Wolfs stil så underhållande. Läsaren anar att det är mer än målningens komposition som utgör problemet.
Berättelsen är tudelad med ett tjugosidigt mellanspel som är en underbart poetisk beskrivning av det alltmer förfallna sommarhusets historia under den tid som familjen Ramsays liv utspelar sig på annat håll. Under tio år har det stått tomt och ska nu hjälpligt putsas upp och iordningställas av en städerska efter alla dessa år.
Inte alla återkommer; mrs Ramsay har avlidit, en av sönerna har stupat i kriget och en dotter dött i barnsäng. Berättelsen fokuserar nu främst på den vilsne änkemannen och två av barnen - James och Cam - som tillsammans med en fiskare och dennes son äntligen genomför den segling ut till fyren som en gång inte blev av. Barnen hyser fortfarande agg mot sin egocentriske far, men när James till sist får faderns erkännande för att ha seglat båten väl, anas början till något nytt i deras relation.
Kvar i huset finns Lily Briscoe som fortfarande målar på sin duk och i tankarna ömsom följer dem ute i båten, ömsom minns mrs Ramsay och tiderna från förr. När hon anar att båten slutligen nått fyren lägger hon sista handen vid målningen med ett beslutsamt penseldrag.
1 kommentar:
Skicka en kommentar