Utsikt över en italiensk sjö (2)

Runt Lago di Comos stränder har människor i alla tider samlats - sjangdobelt folk och enkelt, berömda och okända. De anrika herrgårdarna, ofta med vidsträckta trädgårdar, kan räknas i hundratal längs stränderna, en del omvandlade till hotell eller konferenscenter, andra övertagna av Hollywoodstjärnor och andra nyrika. Det vilar trots allt en sober, lite gammaldags elegans över orter som Bellagio och Varenna. Även "fiskebyn" Varenna lever naturligtvis idag på turism, men är välgörande fri från det mesta av tingeltangel och billig kommers. 

Det är naturens skönhet som attraherar jämte det milda klimatet, gynnsamt för både exotisk växtlighet nere vid vattnet och vinodlingar i dalgångarnas terrasserade sluttningar. Från Valtellina en bit norrut kommer till exempel utmärkta nebbioloviner. Det var fint att bli påmind om "Inferno", ett vin jag drack en gång för cirka trettio år sen och inte stött på sen dess. Namnet har det tydligen fått av att det odlas i svår terräng "i den andra kretsen", ja, ni fattar av vad. 

Lago di Como är en av Europas djupaste sjöar, som djupast svindlande 414 meter. Utsikten över sjön blir naturligtvis vidare ju högre upp man kommer i bergsmassiven. Ett av de självklara vandringsmålen i Varenna är Castello di Vezio, en gammal borgruin från 1100-talet som, med troligt ursprung redan i antiken, kröner den närmast liggande bergskammen.

Där uppifrån ser man ganska långt i två av sjöns tre sträckningar och början av den tredje. En klar dag blir man gärna sittande i solskenet en stund, inte bara för att återhämta sig från klättringen uppför den branta stigen av lövtäckt kullersten, utan för att överlämna sig till fritt svävande, obesvarade tankar. Hur djupt i vattnet går solgatans ljus egentligen? Vilken matfisk mer än en mycket välsmakande lavarello (sik) kan djupen bjuda på? Hur många av de omgivande bergstopparna är snötäckta vid en annan årstid? Kommer jag att återse dessa sagolikt vackra trakter?

På gräsmattan framför borgen satt några stiliga falkar som fötts i fångenskap och tränats i den urgamla jaktsporten falkenering. Namngivna var de också, med tydlig inspiration av Wagners operaverk. Tristans skicklighet som jägare fick vi dock inte bevittna, eftersom uppvisningen skedde senare på eftermiddagen.

Dessutom var platsen här och var utställningslokal för konstföremål som konkurrerade om det givna blickfånget. Ihåliga skulpturer hade formats utifrån mänskliga modeller som klätts i ett material som sades vara självförgörande. Knappast mer än enkla gestaltningar av spöken, tänkte jag, men kanske kan man med lite välvillig ansträngning så här i allhelgonatid även associera till svepningar och uppståndelse.

Även om sjön är motivet på flertalet av mina foton vill jag till sist också visa utsikten i motsatt riktning. Högsta borgtornet kan äntras inifrån, och därifrån ser man bergsmiljön på närmare håll, inte bara som fond. Särskilt dessa mörka, ståtliga cypresser som överallt bildar stränga utropstecken i landskapet är värd en egen bildkavalkad. Som jag vill återkomma till.

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)