Jean Jacques Rosseau på flykt

I en av essäerna i W G Sebalds "A Place in the Country" anländer författaren till en liten ö i en mellaneuropeisk insjö, Lac du Bienne, i nordvästra delen av Schweiz. Redan trettio år tidigare drömde han om att besöka Île Saint-Pierre när han den gången vandrade i den höglänta terrängen ovanför sjöns sydsida och blev sittande i ett par timmar betraktande ön som låg där "i ett darrande blekt ljus".

Så börjar den, och det är en typisk sebaldsk upptakt till ännu en berättelse om förflyttningar i tid och rum, uppsökandet av en speciell plats, erinringar om händelser i det förgångna, egna intryck blandade med dem han tillägnat sig via dokument i text och bild. Det egna livsperspektivet vidgas och befruktas av det som kan skönjas av historien längre bakåt, i det här fallet 1700-talet och de sista kringflackande åren i Jean Jacques Rosseaus liv. Strövtågens iakttagelser mättas av identifikationen med en föregångares ensliga vandringar.

Jag ska erkänna att jag innan jag läste denna essä inte var särskilt bevandrad i Rosseaus livshistoria. Jag visste inte att han var så pass kontroversiell i sin egen livstid som han uppenbarligen var efter publiceringen av tankarna om samhällskontraktet och barnuppfostran. Kyrkans och de samhällsbevarande krafternas fördömanden gjorde honom till något av en outcast. Han fick då under en period en fristad på den där ön i Lac du Bienne, och Sebald beskriver den så att man verkligen förstår vilken lisa det måste ha varit för den fysiskt och psykiskt utmattade filosofen att vandra omkring där i tystnaden, ta roddturer på sjön, samla växter och nedteckna sina minnen och intryck.

Helt ensam var han dock inte. Trots bannlysningen hade Rosseau sina illustra beundrare bland dem i dåtidens bourgeoisie som anfäktats av " the cult of romantic sensibility" och som gärna ville avlägga visit hos tänkaren. Och visst är det intressant att notera att han förutom sitt självbiografiska skrivande även anmodades författa en konstitution för ett fritt och självständigt Korsika.

På Île de Saint Pierre tar Sebald in på det enda hotellet, ett före detta kluniacenserkloster, i ett rum som angränsar till de rum som Rosseau bodde i 1765, precis två hundra år innan Sebald första gången såg ön från håll. Han konstaterar att det numera är få som gör annat än en dagstur till ön, och att frånvaron av motorljud mot kvällningen gör att illusionen av att allt fortfarande är som det en gång var förstärks. Besökarna från förr var dock fler av Sebalds egen sort, det konstaterar han indirekt i följande passus:

"A number of these visitors, too, carved their initials or the date of their visits with a penknife in the doorjambs and window seat of the Rosseau room, and as one runs a finger along these grooves in the wood, one wishes one could know who they were and what has become of them."

Tiden på Île Saint-Pierre blev inte lång för Rosseau. Han drog snart vidare, bland annat till England dit han bjudits in av ingen mindre än David Hume. Ingenstans verkar dock hans tilltagande paranoia ha kunnat lindras, och tillbaka i Frankrike dör han 1778 i en hjärnblödning efter en av sina många promenader, sextiosex år gammal. Sexton år senare, några år efter franska revolutionen, grävs hans kista upp och förs i triumf till Pantheon i Paris.

Det är inte samhällsfilosofen Rosseau som intresserar Sebald. Det är i stället livsödet och den fantasieggande diktaren, den som mot slutet av sitt liv skriver "Rêveries d´un promeneur solitaire".

Och som en följd av min läsning av Sebald sneglar jag mot hyllan och den enda bok jag har av Rosseau, innehållande "The social contract" och "Discourses", det vill säga något av det som en gång betraktades som så förgripligt. Men mest nyfiken blir jag trots allt på "En enslig vandrares drömmerier", nu utan vidare beställd från ett antikvariat på nätet.


Fotot visar Lac du Bienne med Île Saint-Pierre (lån från nätet).