Skoldebattens falska motsättning

I skoldebatten finns många förståsigpåare, och jag sällar mig nu till dem. Grundfrågan gäller nu som alltid hur man ska få eleverna att lära sig det man bestämt att de ska lära sig. Det kallas pedagogik, och den kan vara såväl praktiskt som filosofiskt orienterad, såväl gammaldags som hämtad från de nymodigaste tankegångarna.

Det olyckliga med debatten är att ordning och reda ställs mot humanistiska ideal om förebildlighet, bekräftelse, engagemang och annat rätt och riktigt. Själv har jag länge varit övertygad om att det är en falsk motsättning som skapar en eländig diskussion.

Sätt tjugofem personer i ett rum - det må vara femåringar, pubertala orosandar eller vuxna - med uppgiften att utföra någonting vadsomhelst: leka, experimentera, lösa problem, läsa eller bara lyssna uppmärksamt. Regler måste då stipuleras och respekteras, även regler för ordning och uppförande, annars står helt enkelt ingen ut. Annars kommer alla förr eller senare att vilja fly rummet.

Kort sagt: innan man kan komma till skott med själva undervisningen måste man se till att samtliga tjugofem fattat att de befinner sig i en grupp där allas gemensamma trygghet och möjliga trivsel säkras av regler, att följsamhet mot dessa regler gynnar alla, ja, är en förutsättning för att någonting meningsfullt alls ska kunna ske inom rummets fyra väggar. Samt att läraren är den som ansvarar för att det fungerar som det är tänkt.

Det finns ingenting så tröttande, demoraliserande och orosskapande som hög ljudnivå och brist på ordning och reda i stora grupper. Och det finns i gruppsammanhang ingenting så ångestdämpande som lugn och ro och förutsägbarhet. Inte minst för orosandarna själva och för dem som av en eller annan anledning är på väg att tröttna.