Resor i fantasin och verkligheten

Jag kan ha varit elva eller tolv år när jag av en kompis som var lite äldre tipsades om att man kunde skriva brev till olika länders turistbyråer i Stockholm. Man kunde beställa hem påkostade broschyrer och fina kartor alldeles gratis. Hemma hos honom såg jag bevisen: buntar av material i vackert tryck på bästa papper, broschyrer med praktiska anvisningar och framför allt bilder som skulle locka resenärer till London, Spaniens solkuster, grekiska öar, schweiziska alper, New York och Niagarafallen.

Jag tyckte mycket om geografi i skolan, älskade blindkartor där floder, sjöar och berg skulle anges och tyckte om den där barnsliga matematiken kring högst, störst och längst. USA vann ju oftast, men min vurm för de där förenta staterna berodde inte bara på Empire State Building och annat som där och då var biggest i the world. 

Att med posten få stora bruna kuvert med ett sådant fantasieggande innehåll var stort. Ingen kunde ju ana min ålder när jag på pappas Hermes Baby formulerade mig så vuxet och formellt korrekt som möjligt:

Till
Schweiziska Statens Turistbyrå
Stockholm

Emotser tacksamt broschyrer, kartor och annan information om Schweiz inför planeringen av en resa.
Tack på förhand!

Einar Jakobsson
Badhusgatan 2
Malmberget

I synnerhet ordet "emotser" minns jag som viktigt; det användes ju så långt jag förstod bara i liknande sammanhang och maskerade effektivt avsändarens ålder. Det där om resplaner var väl en lögn så pass oskyldig (och okontrollerbar) att man kunde tillåta sig den utan allvarliga samvetsförebråelser. 

Som ung norrbottning imponerades jag av de soliga bilderna av Mont Blanc, Matterhorn och Grossglockner. Fjäll fanns i min närhet, men alper var något annat. Eftersom jag ritade och målade mycket och hungrade efter nya motiv gjorde de schweiziska och österrikiska broschyrerna särskilt intryck. Dundret i fonden rakt utanför fönstren från Badhusgatan hade jag redan målat så många gånger att jag behövde något nytt och mer dramatiskt. Än idag skulle jag kunna rita konturen av detta lågfjäll i blindo. Dundret - 823 m.ö.h. - finns kvar men från Badhusgatan kan det inte längre ses. Som åtskilliga andra gator försvann den i Gropen.

Min far hade en jordglob som lampa på sitt skrivbord. Även han reste i fantasin, däremot mycket begränsat i sinnevärlden. Dagens överflöd av information via nätet var inte ens science fiction då, men stimulerande reseskildringar fanns och missionärernas rapporter likaså. Hans drömmar gick dock åt ett annat håll, originellt nog till Island och Spetsbergen, vilket han knappast delade med övriga familjen. 

"Sveriges kommunikationer" (SJ:s informations-rika tidtabellskatalog) var en spännande publikation som ofta låg på pappas skrivbord. På den tiden fanns också rundtursbiljetter som medgav ett antal uppehåll på resan. Minnen av tågresor har jag sen tidig barndom, av flygresor inga alls. Som familj gjorde vi även ett par långresor i bil till släkten i södra Sverige. Aldrig dock utanför landets gränser.

Jag har sedan med åren blivit tämligen berest, åtminstone i Europa, och inspirationen kan nog härledas till geografilektionerna, broschyrerna och min far, vars verkliga och orealiserade resor inte minst handlade om att tänka ut dem. 

Jag kom att tänka på allt detta i samband med att jag drömde mig bort - via nätet, kartor och ett sparat nummer av Bell´Italia - till Puglia och Basilicata, där jag ännu inte varit trots oräkneliga Italienresor. Klacken och hålfoten vore fint att få besöka. Bilderna från Bari, Matera, Ostuni, Otranto, Lecce och Taranto är lika lockande som de som en gång den italienska turistbyrån levererade i min barndom. Svårt blir att välja i sinnevärlden, då man ju inte kan hinna allt. Men fram till beslut om förverkligande kan man alltid ägna sig åt fantasifull planering.