Jag läser vidare i Vladimir Nabokovs rika produktion. "Pnin", en roman han skrev när "Lolita" var färdig men ännu inte utgiven, har jag i två upplagor. Den jag nu läst är nyöversättningen (med efterord) av Aris Fioretos (Norstedts, 2000), men någon gång i slutet av nittiotalet hittade jag antikvariskt den tidigare svenska utgåvan, som kom 1958 (originalet är från 1957). Jag påbörjade läsningen men avbröt mig, så där som man gör ibland när man har för många järn i elden.
Den här gången har jag läst till slutet och det har jag åtminstone delvis den fina översättningen att tacka för. Minst halva behållningen av att läsa Nabokov består i hans språk, som det måste vara en utmaning att översätta (se mitt PS nedan). Han får ofta mycket sagt i en enda mening och är på så vis inte heller speciellt lättläst. Krävande, men samtidigt lustfyllt underhållande, skulle jag vilja säga.
Huvudpersonen i den här romanen är en ryskamerikansk lektor i ryska språket vid ett mindre universitet på amerikanska östkusten, och tiden är femtiotal. Han heter Timofej Pnin och har flytt först leninismen och sedan hitlerismen. Karakteristiken av honom är, liksom den av flera andra av hans kolleger, obarmhärtig men ändå inte utan sympati. Han är en udda person, en sorts godhjärtad antihjälte i uppenbar avsaknad av tilldragande yttre. Hans eftergifter åt den amerikanska klädstilen snarare understryker än döljer hans bortkomna skepnad: den kala, brunbrända flinten, de hornbågade glasögonen, den apliknande överläppen, potatisnäsan och en atletisk kropp som ("tämligen snopet") slutar i ett par spindelben och "små, nästan feminina fötter".
Mitt referat lånar här en del av Nabokovs ironiskt lättsamma, ibland komiskt satiriska, sätt att beskriva folk och umgänge i den akademiska New England-miljön med dess betydande inslag av emigranter. Han begagnar sig inte av någon stor yttre dramatik; det får räcka med att Pnin till exempel hamnar på fel tåg på väg till en gästföreläsning, eller inviterar ett antal av sina intriganta kolleger till en bjudning i sitt nya hem. Berättelsen vilar inte på ett linjärt förlopp utan presenterar snarare scener ur Pnins exiltillvaro med blixtbelysande återblickar på en svunnen tid.
Stilen är en märklig kombination av vass kommentar och precis lyrik. (I så måtto kan han påminna om den sarkastiske och lyriske Prokofiev, om en sådan drastisk koppling till musik får göras). Han pendlar mellan närgånget detaljstudium och den kyliga distans som följer av ett desillusionerat genomskådande av mänskligt samspel. Återgivningen av en till synes vardaglig händelse i nuet kopplas strax till en episod i det förflutna, vilket sker genom de upprepade händelser i livet som Nabokov försöker påvisa, ett slags déjà vu fastän för sanna och verkliga händelser. Så låter han till exempel en ekorre dyka upp i berättelsen på flera ställen och härleder också engelskans squirrel till två grekiska ord med den sammantagna betydelsen "skuggsvans". Lek med ord och uttryck, i det här fallet även med ryska termer och Pnins brutna engelska, ingår också som ett element i denna noggranna prosa som både förvånat och förtrollat mig.
Att Nabokov lyckas väcka så mycket intresse för denne lågmälde lektor är bevis nog för hans storhet som författare. Pnin är ju något av en motpol till den elegante och samvetslöse förföraren Humbert Humbert i "Lolita". Det stora är att Nabokov inte bara beskriver en tafatt och smått löjlig figur som utnyttjas av exhustrun, blir förbigången i tjänsten och föremål för andras skämtsamma imitationer, utan även gestaltar en människa med erfarenheter av livets onda och goda, där sinnliga minnen av barndomens ryska och baltiska somrar och en ungdomsförälskelse - den vackra Mira som dog i Buchenwald - framstår som just så ljuva och smärtsamma som de var och är, också i ljuset av tillvarons senare "skuggsvansar".
Det här är den sortens bok som när man har slagit igen den lever kvar inom en som en lustfylld oro.Och som man helst omedelbart skulle vilja börja om med i känslan av att där fortfarande finns mycket mer att hämta.
PS. I Aris Fioretos´ insiktsfulla efterord finns en uppgift som gjorde mig häpen. Han skriver där att den förra översättningen på grund av sin undermålighet drogs in och makulerades efter krav från författaren via juridiska ombud. En del hann dock ut på marknaden och såldes, närmare bestämt 1005 exemplar. "Ett eller annat går ännu att uppbringa på antikvariat, men kostar", skriver Fioretos och berättar vidare att ett par exemplar av den indragna upplagan från 1958 har sålts i New York för 1000 dollar per styck! Detta sägs alltså i den utgåva jag läst med tryckår 2000. Undrar just om det priset fortfarande står sig. I så fall är det väl ett ovanligt exempel på att man ovetande ibland kan göra lönsamma investeringar även på ett bokantikvariat (se bildbeviset ovan!).
Foto: EJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar