Nej, Alfred Schnittke (1934-1998) kommer aldrig att nå Arvo Pärts (1935-) popularitet; flertalet av hans verk är alltför kärvt modernistiska för det, och de flesta känner inte till att han skrev några verk i "gammal stil" också. Om jag tidigare hänvisat till hans Requiem och pianokonsert som exempel på det som även den skeptiske kunde tänkas finna en ingång i, så vill jag gärna också nämna Pianokvintetten (1976), som jag själv sent omsider upptäckt och som nu blivit något av en favorit bland all den fina kammarmusik från 1900-talet som jag mer och mer uppskattar.
Här praktiserar Schnittke sin mångfacetterade stil, sin "polystylism", på ett sätt som den atonala ansatsen till trots i vissa avsnitt klingar melodiskt, i varje fall splittrat melodiskt, främst genom den under stundom mycket vackra pianostämman. Stilla pianoklink är vad som inleder stycket, följt av enstaka eruptiva ackord innan stråkarnas knappt hörbara mikrotonala svirr börja stiga till skärande dissonanta brus, inslag som ska återkomma i senare satser.
Det är allvarlig musik, visst är det det, musik bättre lämpad för allhelgonatid än för de barnsliga hyss som hör handelsmännens halloween till. Och vill man ha något mer kusligt än en hemmagjord hålögt grinande pumpa kan man förslagsvis lyssna till den andra satsens vals, där stråkarna utgör en mörk och hotfull bakgrund till pianots stompiga rytm och där man mycket väl kan tänka sig benrangel skymta i dansen.
Andante är den tredje satsen beteckning och här framtonar stråkarna till en början i en något mildare bruston med spridda pianoackord som blixtrar till ibland. Även här förekommer starka dynamiska kontraster, där yttersta svaga toner bryts av häftiga utbrott.
Fjärde satsen är ett Lento, med om möjligt ännu svagare stråkbrus omväxlande med plötsliga klusterackord och därefter en allt kärvare och envetet hamrande ljudbild, som stillnar just i övergången till den sista satsens mystiska klangvärld. En harmonisk fras bestående av några enkla pianotoner upprepas som ett mantra och klingar som en spröd liten klocka - diminuendo, försvinnande.
Det är förvisso koncentrationskrävande musik, men lånar man den sitt tålmodiga öra torde fler än jag fångas av den suggestiva atmosfär som den skapar. Och visst blir man nyfiken på denne mångfacetterade tonsättare, vars kreativt utformade gravinskription jag än en gång gärna vill påminna om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar