Aldrig är kyrkogården - Gamla kyrkogården, min kyrkogård - mer fylld av liv och rörelse än på Allhelgonadagen. Särskilt när mörkret börjar falla och de fladdrande ljuslågorna blir fler och fler och alltmer framträdande går man där med känslan av att så många ändå lever med de döda, eller omvänt så många döda lever i de ännu levande. Just denna helg manifesteras det i den relativt nya traditionen att samlas vid stenarna med barrträdskransar och stearinljus.
Det var bara fyra grader i luften, och någon, troligen från kyrkogårdsförvaltningen, hade tänt en liten brasa framför gamla gravkapellet där kalla händer kunde värmas. Till stämningen bidrar också sorlet av röster som hela tiden håller sig på en sordinerad nivå.
Jag använder gärna kyrkogårdar som strövområde, även på resor utomlands. Ofta får man gå omkring ensam eller med endast någon enstaka annan som är där för att vårda en anhörigs grav. I Allhelgonamörket är det verkligen inte fråga om ensamvandring, men mörkret gör att man ändå oigenkänd kan gå där i sin egen värld, så länge man inte böjd över gravljusen eller i omedelbar närhet av brasan avslöjar sig.
Efter promenaden lyssnade jag till ett requiem jag under denna höst ofta återvänt till, alltmer övertygad om att det är ett mästerverk i klass med Palestrinas mässor. Han var portugis och hans namn är Manuel Cardoso (1566-1650). Requiem eller Missa Pro Defunctis (mässa för de döda) komponerades 1625 och hör till hans mest betydande opus, och då ska man veta att en stor del av hans senare verk tyvärr försvann i den stora jordbävningen i Lissabon 1755.
En mycket fin inspelning är den med The Tallis Scholars, som finns på både Spotify och Youtube. Hur underbart vilsamt är det inte att inneslutas i den kokong som den polyfona sången spinner.
Bilden ovan: "Stilleben med äpplen och kranium" av Cezanne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar