"...memories you´ve memorized to keep your winters warm"

Frågan hör knappast till de livsavgörande men kan ändå vara värd att ställa: Hur förhåller vi oss egentligen till sentimentalitet? 

Ordet används ju ofta lite nedsättande, samtidigt som det ingalunda är glasklart vari det eventuellt suspekta i sentimentaliteten består. Att en sång, en bild eller en berättelse är känslomässigt berörande är väl helt i sin ordning, kan man tycka. Vilket dock inte betyder att vi utifrån enskilda exempel utan vidare är ense om vad som kan passera. Vi befinner oss här på normativt osäker mark och får röra oss med viss försiktighet, kanske också minnas Willy Kyrklunds visdomsord: "Den rätta känslan är mycket präktig".

Smörsångarens hjärta och smärta. Solnedgångarna. Den vemodiga Ferlindikten. Kärleksfilmens smärtsamma avsked. Mimis död i "La Boheme". Fadosångarens duende.

När klichéerna än en gång utmanar oss och det blir jolmigt i stället för gripande, ja då stegrar vi oss eller förblir kallsinniga. Överutnyttjandet av slitna former och uttryck är givetvis tröttsamt, men vem vill förneka att den breda kategorin "hjärta och smärta" kan rymma värdefulla uttryck för betydelsefulla erfarenheter? Allt, nåja, i varje fall väldigt mycket, hänger till sist på hur det görs. I varje fall beträffande den estetiska formella sidan av saken.

Snorandet i skydd av biomörkret när hjälten triumferar efter allt som varit. Bläddringen i det gamla albumet med bilderna som snörper tag om strupen. Den nötta slagdängan, folkvisan eller hymnen som överraskande gör en till motvillig nostalgiker. O sole mio. O store Gud. O, du mein holder Abendstern.

Personligen låter jag mig allt oftare bevekas, har med åren blivit alltmer lättrörd. Varför blygas över att ögonen tåras i mötet med storhet och skönhet, sorg och saknad, nåd och onåd och annat som väcker min beundran, mitt vemod, min empati? Det händer att bittersötman jag i yngre dar snabbt spottade ut idag bereder mig njutning, samtidigt som jag fortfarande undrar om det verkligen är något speciellt med den känslosamhet vi kallar sentimental.

Att utförandet är avgörande innebär att det finns bättre och sämre, och ibland gör man klokt i att tolerera sin ambivalens för det som krokar fast i en, så som fallet är med tongångar man älskar för att de hör ihop med speciella händelser och livssituationer, kanske till och med ingår i ens livs soundtrack, om man nu håller sig med ett sånt. 

Men inte ens det gör att allt går an. Den estetiska känsligheten, "smaken",  kan förändras och förfinas, kraven öka. Det hela är onekligen komplext. En av de grundläggande komponenterna i sentimentaliteten tycks mig ändå tidsupplevelsen vara. Jag tänker på den stämningsmättade återblicken, eller vad som förslagsvis kan beskrivas med hjälp av ett par av den italienske författaren Antonio Tabucchis boktitlar: "Tiden åldras fort"; "Det är snart för sent". 

Lättast finner man exempel på sentimentalitet i amerikansk film och dito populärmusik, så låt oss då stanna vid sångerna, texter till musik. "The Great American Songbook" är ett begrepp som syftar på en bred repertoar av "standards" som alla betydande vokalister förr eller senare bekänner sig till i personliga tolkningar. Där finner vi åtskilliga exempel på ballader av det slag jag här är ute efter.

Frank Sinatra, en av fraseringskonstens verkliga suveräner, är ofta sentimental så det förslår när text och musik så vill. Men på ett sätt som gör att man tror honom och försätts i de stämningar han skapar. Det handlar om förmågan att gjuta liv i medioker poesi, att med rösten eller tonen modulera orden, fylla dem med oavvislig mening om något som en gång var, om något lämnat och saknat, passerat och distanserat, men som plötsligt väcks till liv och slår ut i musikalisk presens.

När jazzvokalisternas ballader arrangeras för orkester, eller "with strings" som det brukar heta, tillförs som regel en lyrisk, färgstark harmonik som accentuerar sentimentaliteten - i bästa fall på ett sofistikerat vis. Jag tänker på inspelningar med nyss nämnde Sinatra, Sammy Davis Jr, Helen Merrill, Tony Bennett, Sara Vaughan, Ella Fitzgerald, Nina Simone, Carmen McRae, m fl.

Och jag tänker på den underbara Shirley Horn, som man även bör uppmärksamma som den mycket fina pianist hon är. Hennes pianospel i triobesättningar är mer än bara eget ackompanjemang till sången; det är en begåvad musikers dubbla bidrag på två skilda instrument. Jag skrev för några år sen (här) om henne och om en av mina favoritskivor inom den vokala jazzen - ett album som kom i början av 90-talet och som jag ofta återvänder till.

Ett "with strings"-album - "Here´s to life" - kom ungefär i samma veva. Horns nyansrika föredrag är lika fint där, men frågan är om orkesterarrangemanget (signerat Johnny Mandel) av exempelvis titelsången adderar någonting väsentligt till hennes känsliga artisteri, eller om orkesterns kromatiska slöjor lika gärna kunde undvaras. Här är vi framme vid smaksaken igen. Själv lyssnar jag, njuter och tillstår min ambivalens. Ibland är det gott med en dolce till kaffet även om den kunde varit aningen mindre sockrad. Med Shirley Horn i högtalaren raderas för min del alla invändningar.

Den här sortens amerikanska arrangörer laborerar skickligt med vad man kanske kunde kalla en "Kurt Weill goes West"-estetik, dvs en melodik som ligger nära musikal och filmmusik, med rötter i romantikens Lieder och med tillsats av amerikanska synkoper och blå toner. 

Några ord till sist om sångtexten som given utgångspunkt i sammanhanget. "Here´s to life" är en text som måste tonsättas med hänsyn till den sinnesstämning vi förstår att textens jag behärskas av. Den är minst sagt sammansatt. Den handlar om att ha levt men inte vara färdig än med det som livet haft och har att bjuda. 

Funny how the time just flies
How love can go from warm hellos to sad goodbyes
And leave you with the memories you've memorized
To keep your Winters warm

Det är en inte längre ung människas vemod, hennes sentimentala (ja, det kan vi väl säga?) tillbakablick på det förgångna och samtidiga bejakande av vad som kan återstå av en begränsad framtid. 

For there's no yes in yesterday
And who knows what tomorrow brings or takes away
As long as I'm still in the game
I want to play
For laughs, 

for life, 

for love

Ingen stor poesi, men en sång till livet och den ännu levande livshungern mot bakgrund av vad som varit av både gott och ont. En hyllning till drömmarna och minnena att värmas av i tider av snö och kyla. 

So here's to life
And every joy it brings
Here's to life
For dreamers and their dreams

Den sentimentalitet som är Shirley Horns låter jag mig skamlöst gripas av, med eller utan stråkar. Dock allra helst med henne själv som sin egen pianist. Det är kanske där som det tvetydiga i sentimentaliteten ligger; när man uppfattar en övertydlighet med alltför genomskinliga och konventionella medel. 

"Here´s to life" - Text: Phyllis Molinary. Musik: Artie Butler.
Texten finns som helhet här.

Shirley Horns båda album "Here´s to life" och "You won´t forget me" finns på både Spotify och Youtube.