Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 19 maj 2014

Shirley Horn - I won´t forget her




Det finns stora, starka sångröster och det finns de mindre, svagare. Därmed inget sagt om skönheten och musikaliteten, som naturligtvis handlar om annat. I sångkonstens värld handlar det om vilken repertoar man väljer och hur man använder den relativa styrka och klangrikedom som är en given. Och framför allt hur man uttrycker de känslor som rösten är ett så känsligt instrument för.

Jazzballaden är en form som bjuder in röster av det lyriska, mindre formatet. Det finns flera exempel, men jag har en favorit som tydligare än andra visar det. Jag tänker på Shirley Horn, den amerikanska sångerskan och pianisten som gick bort 2005, 71 år gammal.

Jag upptäckte henne sent, först 1991 i och med cd:n "You won´t forget me", som tog mig med storm i all sin stillsamma men laddade uttrycksfullhet. Den skivan blev nog något av en återkomst för Horn, som året efteråt kom med ännu en skiva, "Here´s to life", då till orkesterackompanjemang. Också den bjuder på en rad ballader av bästa märke.

Om än aldrig så känd som många andra pianister/sångerskor, säg en Nina Simone eller en Carmen McRae, var Shirley Horn dock redan under tidigt sextiotal starkt beundrad av många medmusikanter, inklusive Quincy Jones och Miles Davis.

Hon var sångerska och musiker, en skicklig pianist som oftast ackompanjerade sig själv i en triobesättning. Så är det också på skivan från 1991, även om gästsolister medverkar på vissa spår, bland annat Miles Davis i titelnumret. Det var för övrigt om inte det sista så i varje något av det sista Davis gjorde på skiva före sin död. Han spelar här nästan som på femtio/sextiotalet, med de omisskännligt sparsmakade fraserna, sordinerat, svidande vackert och samstämt med den likaså sordinerade altrösten hos Horn, här nedtonad till viskningens gräns.

You won´t forget me, though you may try
I´m part of memories, too wonderful to die
And it will happen, that now and then
You´ll fall to wonderin´ if we shouldn´t have tried again

You won´t forget me, on nights like this
The moon will cast on you the shadow of my kiss
No matter where you are with whom you are
You´ll think of me, you won´t forget me
Just wait and see, you won´t forget me
Just wait and see, you won´t forget me
Just wait and see

(text: Kermit Goell/Fred Spielman)

Less is more, lyder en tes. Denna genommusikaliska dialog med Miles övertygar åtminstone mig om att den äger sin giltighet även i musikaliska sammanhang. På ett annat spår sker dialogen med Thoots Thielemans, munspelets mästare, i en sång - "Soothe me" - som vibrerar av utmanande sexualitet. Var och en kan säkert finna sin egen favorit, även om titelspåret är i särklass. Hela skivan finns på Spotify här

Och för den som blir lika tagen som jag är och förblir av Horns sång och musik finns också flera andra inspelningar att glädjas åt, både på Spotify och på Youtube.

Youtube visar henne bland annat i en underbart avsnitt av en hyllningskonsert till Antonio Carlos Jobim i San Paolo, där hon sjunger "Once i loved". Inte ens det ställvis risiga ljudet kan förta behållningen av att också få se henne i aktion (här).

"Here´s to life" finns i sin helhet på Spotify här, men titelsången kan också ses i ett live-utförande på Youtube här.


2 kommentarer:

Sven-Erik Klinkmann sa...

En helt underbar sångerska, Shirley Horn! Hennes efternamn är också lite häftigt eftersom det går att associera till ljudklang, vilket som du antyder är en viktig komponent i detta.

Sedan handlar det också om tolkningsförmågan, sättet att kunna lyfta fram texten, att kunna projicera den så att den känns viktig, trovärdig. Och framför allt: balansen mellan elegans och sprödhet som är så frapperande. Svårt att hitta någon annan som kunde göra detta bättre.

Einar J sa...

Tack för kommentaren!
Jag har bara en sak att tillägga: hennes utsökta pianospel är ibland lätt att förbise. Det trevar sig fram runt melodin på ett alldeles eget sätt, ibland med endast små färgläggande inpass som ändå lägger mycket till.