Väntrummet

Dags för ett återbesök, för mig och min ständigt skuggande följeslagare, Mr P. Det stora akademiska sjukhuset har många ingångar, min är den som finns där sedan gammalt mitt i den allt tätare anhopningen av byggnadskomplex. Ingång 70 har jag under årens lopp passerat åtskilliga gånger, men mestadels då i andra ärenden än för egen vård. 

Nu håller vi oss på bottenplanet, passerar caféet och hissarna och orienterar oss med hjälp av skyltarna längs en mycket lång korridor med dörrar in till olika kliniker och verksamheter. Jag öppnar en dörr till höger och befinner mig i en mindre korridor som i ena änden samtidigt fungerar som väntrum. Där sitter ett äldre par tätt tillsammans, mannen i rullstol. Mitt emot dem en yngre man som med oro i blicken och en väska i knät ser ut som att han när som helst ska resa sig och ta till flykten. 

Efter att ha knappat in mitt personnummer i en elektronisk piedestal slår jag mig ner i en stol och försöker så obesvärat som möjligt, och utan att besvära någon annan, inrätta mig i rummet. Dörrar öppnas och stängs, personer av olika oidentifierbara professioner passerar och försvinner med målmedvetna steg, de färdigbehandlade likaså. Ännu ett par anländer, lite andfådda men glada att ha hittat rätt. De hinner inte ens sätta sig innan kvinnans namn ropas upp och båda slussas in av en allvarlig man i vitt, densamme som för ett par minuter sedan stack ut huvudet, spanande. 

Det finns inte så mycket annat att ta sig för under en kort väntan än iaktta persontrafiken i korridoren och lugnt invänta sitt namn uttalat av någon som inte känner till ens ansikte. Det vilar en trevande osäkerhet i luften som inte gynnar vare sig distraherande småprat eller artigheter. Att ropas upp med bara förnamnet känns i sammanhanget besynnerligt familjärt och intimt. Paradoxalt nog är syftet möjligen att säkra ett mått av anonymitet i den speciella offentlighet som väntrummet utgör.

Ut ur en dörr lite längre bort kommer så en man och påkallar allas uppmärksamhet: "Finns det någon björn här?" Ingen skrattar och själv ler jag bara inombords. Nej ingen ger sig tillkänna, men strax öppnas en annan dörr och jag hör mitt namn nämnas.

Rummet är spatiöst men fönsterlöst och basmöblerat med en brits och ett par bekväma stolar framför ett skrivbord bakom vilket doktorn tar plats. Vi informerar varandra och jag blir testad, undersökt. Det är som det är med vänsterhandens finmotorik och med en del andra symptom. I stort sett status quo, än så länge.

En halvtimme går. Doktorn är nöjd med mig och jag med henne. Än så länge kommer jag att med medikamenters hjälp kunna hålla Mr P stången, förhoppningsvis ännu en tid leva ett för åldern hyfsat normalt liv i det stora imaginära väntrum, där ständigt nya namn ropas upp och dörrar öppnas och stängs.

Foto: EJ.