Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 21 april 2012

Mahler - igen!


Under veckan som gått efter Mahler-sexan i Stockholm förra lördagen har jag funderat över en sak. Kan det verkligen bli för mycket av det goda, även när det gäller en sådan stor och betydelsefull kompositör som Gustav Mahler? Överallt spelas han, den numer oftast förekommande av dem alla. Konserthusen, dirigenterna, skivbolagen, musiklitteraturen - överallt ser man att hans verk i högsta grad lever, uppenbarligen starkare än någonsin. Och själv dras jag som en magnet till utbudet, även om jag tyvärr inte kunde närvara i Berwaldhallen häromsistens när Daniel Harding dirigerade radiosymfonikerna i tvåan, den av hans symfonier som längst tid gjort mig svagast i knävecken.

Ändå hörs ibland grymtingar om mättnad och att han tränger undan annan betydelsefull musik. Ännu en Mahler-symfoni, när man så sällan får höra något av X och Y!! Nej, alla kan inte älska Mahler, och visst finns det ibland anledning att kritisera en alltför schablonartad programsättning. Ingen programansvarig verkar dock i dagens läge kunna bortse från att Mahler fyller konserthusen mer än någon annan. Nästan ingen dirigent med självaktning kan tänka sig annat än att någon gång göra sin version av symfonierna på skiva. Det sker förstås med större eller mindre inlevelse och framgång.

Mahler själv visste att hans tid skulle komma, och när den väl kom för ett halvsekel sedan eller så, verkar den ha kommit för att stanna som varande den mest oundgängliga, katarsisgivande musikupplevelsen som konsertpubliken kan räkna med.

Vad handlar det om? Bland annat att han är den siste store symfonikern (?) som utplånade gränserna för det symfoniska. Ingen är mer omväxlande att lyssna till; det händer alltid någonting spänningsalstrande i de frekventa skiftena mellan närmast solistiska insatser och tutti med hela den gigantiska orkesterapparatens klang och jubel. Det är ingen programmusik i egentlig mening, även om det finns antydda tankar om innehållet och användningen av bruksmusik (och ibland sång) vägleder känslan. Den är inte heller särskilt lättlyssnad, trots sina melodiska teman. Tvärtom är den ofta ganska krävande i sin expressiva brutalitet och styrka, bortsett från de lugna satsernas lisa. Men i sin kontrollerade överspändhet appelerar den till, och speglar, den moderna människans existentiella oro och längtan. Där ligger antagligen huvudnyckeln.

Så - kan jag få för mycket av Mahler? Nej, på det hela taget inte. Men jag ska erkänna att jag lämnar honom ibland, lyssnar till honom ungefär som en periodare super, och varje gång lite förundrad över att han på nytt får mig fast. Men ibland får han vila, ibland är jag inte alls stämd i hans tonlägen. Ibland måste denna senmoderna existentiella brottningskamp maka på sig för annan lika angelägen musik. Naturligtvis är det så.

Den version av den sjätte symfonin som gavs med filharmonikerna under Alan Gilbert i lördags var ett exempel på hur Mahler gång på gång förmår övertyga om sin oundgänglighet. Jag tillhör absolut inte dem som kritiserar konserthusen i Stockholm för att de älskar Mahler. Publiken och jag själv gör det också.

PS. Om Mahlers sjätte symfoni skrev jag tidigare här.

Inga kommentarer: