Mindre känt är att Herzog som redan etablerad filmskapare även debuterade som författare, närmare bestämt med dagboksanteckningar från en fotvandring som företogs 1974, publicerades 1978 och översattes till svenska 1980 (av Madeleine Gustafsson), samma år som jag själv köpte och läste den. Under gångna decembers köldknäppar kom jag att tänka på det tunna häftet och dess titel: "Vom Gehen im Eis" ("Att gå i kylan - München - Paris 23.11 till 14.12.1974", Norstedts, Panterserien)*. Den föreföll mig i all enkelhet så träffande, så adekvat, att den fick mig att sticka emellan med en omläsning av de jämnt hundra sidorna.
Herzog skriver i förordet att han från början inte hade någon avsikt att publicera dessa noteringar från den tre veckor långa vandringen, vars syfte var att uppsöka Lotte Eisner, en mentor till honom som låg svårt sjuk, troligen döende, i Paris. Att hon skulle dö fick bara inte ske:
"Jag tog en jacka, en kompass och en sjömanssäck med det nödvändigaste. Mina kängor var så starka och nya att jag litade på dem. Jag gick rakaste vägen till Paris, i den fasta förvissningen att hon skulle förbli vid liv om jag kom till fots. Dessutom ville jag vara ensam med mig själv.."
Jag läser och blir på nytt efter alla dessa år engagerad av den melankoliska skildringen av den fysiskt och psykiskt mödosamma vandringen i mestadels bedrövligt väder med regn, hagel och snöstormar.
Författaren/jaget tar ut kompassriktningen och fortsätter oförtrutet längs vägar och stigar, tar ibland genvägen genom en skog eller "över våta, smackande ängsmarker", passerar noga namngivna byar och trista industriorter och noterar allt det som låter sig beskrivas i den sinnesstämning, det associationsflöde som behärskar honom.
Han rastar i någon "takförsedd busskur av grovt obetsat virke" och betraktar broderligt korpen som sitter ihopkrupen på ett tak "orörlig och frysande, ensam och tyst i en korptanke". Kontakterna med andra människor är fåtaliga och flyktiga.
"Fortfarande droppar det från granarna ner på barrmattan. Det ångar om mina lår som på en häst. Kuperat landskap, mycket skog nu, allt är så främmande för mig. Byarna spelar döda när man närmar sig."
Han övernattar ibland på något värdshus, ibland i en hölada eller våldgästar med minsta möjliga åverkan ett fritidshus eller en husvagn.
"Därinne rester från en festmåltid, det kan inte vara länge sen. En kortlek, ett urdrucket ölglas, kalendern på november. Därute är storm, därinne möss. Så kallt det är!"
Vandringen är tröttande, intill döden tröttande. Han förser sig med plåster, sårsprit och salvor mot värkande och såriga fötter, ben och ljumskar. Ensamheten tär, blickarna han möter inger ovisshet om det egna självet, ovisshet om vem de mötande egentligen ser när de betraktar den främmande figur de har framför sig.
Iakttagelser av djur och natur, väder och vind, banala händelser och märkvärdiga, blandas med fantasmagorier och vilt flygande tankar. Ibland också tvivel om det meningsfulla i detta gående: lever ännu Lotte Eisner, hon som han på detta närmast botgörande sätt hoppas kunna hålla vid liv?
Hela företaget har karaktär av utmaning och existentiellt äventyr. Jaget är dock inte på jakt efter sin kärna, sin sanna natur eller något annat dylikt; texten är välgörande fri från autenticitetjargongen, för att låna ett begrepp från Adorno. Snarare är det fråga om en vandrande poet drabbad av det tvingande behovet av rituellt handlande.
"Det finns inte ett blad på det våta trädet, bara våta äpplen som inte vill falla. Jag plockade ett, det smakade surt men det gav saft mot törsten. Äppelskrotten kastade jag upp i trädet och äpplena föll som regn. När äpplena hade lugnat sig igen och låg stilla på marken tänkte jag, det finns ingen som kan föreställa sig en trakt så övergiven av människor. Detta är den mest övergivna dag, den mest övergivna av alla. Då gick jag fram och skakade trädet, tills det var alldeles tomt. In i tystnaden trummade äpplena mot marken. När det var slut störtade en oerhörd tystnad över mig och jag såg mig omkring, och där fanns ingen. Där fanns bara jag, ensam. Vid en övergiven tvättstuga drack jag en slurk vatten, men det var senare."
Ja, det är en läsvärd text med god hållbarhet. Vandraren når sitt mål, och väl framme hos Lotte Eisner ber han henne öppna fönstret i den fasta - eller möjligen euforiska - förvissningen att han nu sen några dar kan flyga.
Foto: EJ.
*Jag ser att den här boken för ganska precis ett år sen utkommit på nytt, nu på Bokförlaget Faethon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar