Vargmötet

Kerstin Ekmans nya "berättelse" - hon kallar den så - tilldrar sig i norrländsk skogsbygd, mer exakt norra Hälsingland, och spinner några trådar kring jaktseder, glesbygd och åldrande. "Löpa varg" heter boken, och den handlar om Ulf, en äldre man som lämnat arbetslivet och sina förtroendeuppdrag och som nu inför 70-årsdagen börjar reflektera över sig själv och sitt liv som jägare och skogsägare.

Han har en gammal grönmålad husvagn uppställd vid myrkanten på ett av sina skiften, dit han ibland drar sig undan med liten matsäck, bössa och hunden Zenta. Det är inte längre så mycket fråga om jakt, mer av betraktande av djur och natur under stilla begrundan.

En vinterdag påträffar han i husvagnens närhet ett halvätet kadaver av råbock och kan som den erfarne jägmästare han är konstatera att det är varg som varit framme. En stund senare får han inifrån vagnen syn på gråben, eller Högben, som han vill kalla honom, när han kommer ut ur skogen och ställer sig och blickar ut över myren, vädrande och på sin vakt. 

Ulf riktar kikaren mot det ståtliga djuret som gör ett mäktigt intryck på honom. Det blir ett möte som triggar den gamle jägarens inlevelse, vidgar medvetandet om en annan levande varelses tillvaro på ett sätt som efteråt, med tanke på den pågående licensjakten, gör honom lätt illamående.

Att berätta blir inte lätt; inte ens för hustrun Inga, språklärarinnan, förmår han hitta orden. Ulf behåller upplevelsen för sig själv. Men när han öppet reagerar mot varghatet i jaktlaget inser han att han i och med detta också avsagt sig jaktledarskapet. Konflikterna kring vargjakten, den lagliga såväl som den olagliga, ger också Ekman tillfälle att bygga en spänningsladdad intrig med en oväntad upplösning som komplicerar bilden.

Det åldrande paret Ulf och Inga är mycket trovärdigt skildrade i deras vardagliga bestyr. När Inga undrar hur maken mår, när hon förstår att han har för lite att göra och försöker uppmuntra honom att ta itu med jaktjournalerna, uppstår en dialog som redan på sidan 30 på ett mästerligt sätt antyder kärnan i den gamle jägarens omprövning av delar av sin tillvaro:

"Vad fan ska man läsa om alla man dödat för?

Hon var tyst en lång stund. Sen sa hon:

Alla?

Javisst, sa jag. Varenda jävla hare.

Du sa alla.

Jag visste inte riktigt vad hon menade så jag teg.

Förut skulle du ha sagt allt.

När hon försvunnit ut i köket satt jag och vände orden i hjärnan. Hon hade rätt. Det var stor skillnad på att säga alla man har dödat och allt man dödat. Allt man har skjutit skulle det förresten heta."