Vishetens natt

Jag har aldrig känt mig speciellt lockad av historiska romaner. Gärna historia och gärna romaner, men skönlitterär fantasi i historisk infattning har förefallit mig som en mycket krävande genre som förutsätter en sällsynt dubbelkompetens som gjort mig misstrogen. Åtminstone när det gäller äldre historia.

På grund av denna min skepsis har jag läst för få så kallade historiska romaner för att kunna uppträda som insiktsfull bedömare. Samtidigt får jag lust att hävda mig eftersom jag ju trots allt läst Marguerite Yourcenar (1903-1987), som skrivit två romaner som så långt jag begriper måste räknas till det yppersta i genren. Hon har visat det jag borde förstått: det är inte på genren det beror. 

För några år sedan läste jag "Hadrianus minnen" och i sommar har jag njutit av hennes "Vishetens natt" (1968) under en bubblande hänförelse som jag försökt bibehålla genom att omedelbart påbörja en omläsning. I grund och botten är det inte främst hennes enorma kunskap och beläsenhet som gör mig salig. Snarare är det sättet att förmedla den på, skickligheten att omvandla denna idérikedom i kontinuerligt lysande formuleringar, konsten att skapa spänning och tidsatmosfär kring huvudpersonernas brottning med de eviga, olösliga frågorna. 

I "Hadrianus minnen" är det den antike kejsarens Rom som är den historiska spelplatsen. I "Vishetens natt" befinner vi oss i stället 1400 år senare i högrenässansens Europa, med centrum i Flandern men med många utflykter till olika mer eller mindre instabila regioner: från de italienska furstendömena i söder till Gustav Vasas kungarike i norr.

I centrum för handlingen finns två män med släktband till ett framgångsrikt handelshus i flamländska Brügge, vars verksamhet har klädes-väverier och bankväsende som huvudnäringar. En av sönerna i huset, Henri-Maximilian, "den maktberusade", väljer en bana som legosoldat, vilket han obehindrat kombinerar med poesiskrivande. 

Hans kusin Zenon, "den kunskapstörstande" och den vars äventyrliga levnad upptar huvudparten av romanen, väljer studier i medicin, alkemi, filosofi och teologi och livnär sig som klerk, fältskär, pestdoktor och kunglig livmedikus när han inte författar irrläriga avhandlingar i kontroversiella ämnen. Han visar sig som renässansmänniska också i det att han likt en Leonardo intresserar sig för teknikutveckling och tillsammans med en kompanjon uppfinner en mekanisk vävstol - en innovation som i praktiken inte mottas välvilligt av alla.

De båda verkar i en brytningstid med omvälvningar inom teknik, vetenskap och teologi och med betydande sociala och kulturella konvulsioner i släptåg. Såväl folk som furstar fångas på sina håll av luthersk eller kalvinsk protestantism, eller av vederdöparna och andra överspända sekter som spårar ur i excesser och mobiliserar inkvisitionens motvåld. Kapitlet "Döden i Münster" är en kuslig skildring av brutaliteten i en tid då inte bara pesten utan även krigen och de nedslagna bondeupproren orsakade massdöd.

Både Henri-Maximilian och Zenon för ett kringflackande liv i olika andliga och världsliga potentaters tjänst, och de bevarar på sitt sätt därigenom ett slags inre frihet i en turbulent tid. Efter många år återser de varandra som mogna män i samband med det tridentinska kyrkomötet och får då tillfälle att reflektera över sina livserfarenheter. 

Henri-Maximilian är där i egenskap av kapten och spion för det toskanska hertigdömet. I otålig väntan på fredens sammanbrott skriver han ett eller annat distikon tillägnad sin napolitanska älskarinna, trots insikten att han "inte kommer att gå genom seklerna i kalvskinnsband". Kusinens metafysiska subtiliteter bekymrar honom föga; han är inte alls lagd åt det hållet. Men han är förvisso en människa som valt ett riskabelt liv i dödens närhet, en äregirig man som under en malariaattack i Rom i feberdrömmar upplever sin egen furstliga död. I själva verket stupar han till häst, och om detta föga ärorika slut vet Yourcenar följande att berätta:

"En kula träffade honom i axeln, han föll och slog huvudet i en sten. Han kände stöten, men döden hann han inte känna. Hans häst tumlade runt med tom sadel på fältet, där en spanjor fångade in den och ledde den i skritt till kejsarens läger. Ett par tre tyska ryttare delade på den dödes vapen och kläder. I fickan på sin jacka hade han manuskriptet till ´Kvinnokroppens heraldik´, en samling muntra och ömma verser av vilka han väntade sig en smula berömmelse eller åtminstone någon liten framgång hos damerna. De hamnade i diket och begravdes med honom under några spadar jord."

Zenon lever för tillfället tillbakadraget i en smedja och intellektuellt sett iakttar även han nödtvungna försiktighetsmått; med egna tolkningar av de gängse dogmerna döljer han sin skepticism och vantro:

"Om jag säger att tre är ett eller att världen frälstes i Palestina, så kan jag väl i dessa ord lägga in en hemlig inre betydelse under den yttre betydelsen och på det sättet undgå till och med obehaget att ha ljugit? Jag känner kardinaler som klarar sig med den metoden, och det är vad många teologer har gjort som idag anses vara i himlen med gloria. Jag skriver som alla andra de tre bokstäverna i det upphöjda Namnet, men vad ska jag lägga in i det? Alltet eller Skaparen? Det som är eller det som inte är, eller det som är utan att vara, som tomrummet eller nattens mörker? Mellan ett Ja och ett Nej, mellan För och Emot finns det väldiga underjordiska vidder där den mest hotade bland människor skulle kunna leva i fred."

Av Zenons vidare liv framgår att han tvingas ta ytterligare ett steg och skaffa sig ett alias och en uppdiktad livshistoria för att på så sätt säkra sig mot förföljelse och risken att själv på bålet röna sina böckers öde. Det sker när han efter sina vidsträckta resor bestämmer sig för att återvända till Brügge för att där i stillhet återuppta läkaryrket på ett klostersjukhus.

Denna återkomst är skildrad på en suggestiv prosa som lägger stor vikt vid den yttre miljön, vid väder, vind och hav och den vaksamma uppmärksamhet som kännetecknar den som rör sig i omgivningarna inkognito. Men där finns också den inåtvända reflektion som ensamheten föder. Zenon - vem är han egentligen? Som ung är han otålig, stursk och föraktfull med en obändig nyfikenhet och längtan efter något mer, något annat: "Jag har aldrig envist hållit fast vid en idé av fruktan för den förvirring jag skulle hamna i utan den". 

Han är en undflyende gestalt, många i en, i mångt och mycket en upprorisk, underjordisk existens med hemlighållna tankar och en lust till utforskning av tillvarons yttersta gränser som varken teologin eller de alkemistiska experimenten kan tillfredsställa. Han ger upp arbetet med De vises sten som redan tagit större delen av hans liv i anspråk. Han försöker tränga djupare in i de rena begreppen men bara för att sedan försöka avstå från dem helt. Hans desillusion är närmast total: "Idéer föddes och dog som människor; han hade under loppet av femtio år sett flera generationer av dem bli till stoft."

I avsaknad av ambitioner och renons på rädsla ägnar han sig åt sina patienter, mestadels flyktingar och fattiga trashankar. När priorn, en vidsynt franciskan som blivit hans vän och diskussionspartner, insjuknar och dör är det åter dags för uppbrott. Han gör nu ett misslyckat försök att ta sig till England via smugglande fiskare, och prosan får på nytt doft och färg av nattliga krog- och hamnmiljöer.  

Zenons ryktbarhet är stor och tiden hinner till sist ikapp honom och hans idéer genom att ett exemplar av en av hans skrifter undkommit bålet och nått kretsar i Wittenberg. Där har man visserligen vantolkat honom men ändå funnit användning för hans tankegångar. Hans plan att återvända till nordtyska domäner kullkastas när han samtidigt blir falskt anklagad som medbrottsling i en otuktshärva bland klostersjukhusets unga medhjälpare. Han arresteras och fängslas och vidgår sin rätta identitet. 

Romanens sista del behandlar fängelselivet, anklagelserna och turerna kring rättegången. Zenon döms till döden trots inflytelserika kontakter, också därför att han som läkare hjälpt även upprorsmän. Hans gamle lärare, kaniken Bartolomeus Campanus, försöker förmå sin forne elev att ta tillbaka en del av sin "lärda otro", vilket på så vis kunde tänkas mildra domen till enbart fängelse. Det leder till ännu ett av dessa lärda, bitskt formulerade och mycket underhållande samtal som utgör en återkommande och väsentlig del av den här romanen. 

Zenon gör ingen avbön. I ett magnifikt och sorgesamt slutkapitel får vi följa hans inre vacklan inför konsekvenserna av beslutet, den fysiska rektionen av att stå inför sin egen död och välja mellan att invänta bålet eller att själv förekomma bödlarna med det omsorgsfullt gömda knivbladet.

Ja, i sommar har jag läst annat också, men 2017 var den sommar då jag läste Marguerite Yourcenars "Vishetens natt".

Det kan tilläggas att den här romanen som utkom i Paris under det omtalade året 1968 fick ett entusiastiskt mottagande och lästes som ett tidlöst verk om aktuella frågor.
Den utkom på svenska första gången 1969 i utomordentlig översättning av Karin Landgren. Och den har nu, efter snart femtio år och fortfarande lika tidlöst giltig, kommit i ny upplaga på Modernista.