Jag är på landet när högsommarvärmen till sist kommer och fyller luften med fjärilar. I UNT läser jag att den sällsynta (och givetvis fridlysta) Mnemosynefjärilen glädjande nog blivit vanligare i just de trakter där jag befinner mig. Den har jag ännu inte lyckats sikta, men däremot den inte heller så talrika Tistelfjärilen, som en ljuvlig kväll sitter och väntar på mig och Issa på vår grusväg hemåt mellan hagarna där korna betar till höger och hästarna till vänster.
Kanske har den nyligen krockat med något motorfordon och därför visar sig så maklig och oskygg. Mitt närmande tycks inte bekomma den alls och jag kan med kameraögat fånga dess vackra teckning på både ovansidan och bakvingarnas undersida. Tistelfjärilen är en långväga gäst som kommer med de varma vindarna från Nordafrika, en långväga migrant som varken återvänder eller övervintrar.
Det rapporteras också om ökad närvaro av den mörka blåskimrande Aspfjärilen, vilket är ännu ett glädjande tecken bland alla dystra kommunikéer om vår hotade natur. Aspfjärilen ser man sällan, eftersom den mestadels håller sig i trädkronorna och endast lockas till marken av fekalier och vattenpussar. Det var länge sen jag hade turen att stöta på den, en minnesvärd händelse för en förhållandevis passiv fjärilsskådare som jag.
I den höga temperaturen, som nu åter är som bortblåst, har jag suttit med min läsning i en skuggig del av trädgården med boken oftast liggande i knät. I stället låtit mig hänföras av stillheten och ljuset, blomningen och dofterna. För varmt för fysiska ansträngningar, men utmärkt för fritt flytande perception med åtföljande flyktig reflektion - en fjärilslik tankeflykt kanske man kan säga.
Stilla vindilar förmår bara ruska lätt i de yttre skikten av gårdens tre väldiga lindar som tillsammans med en lika väldig lönn bildar ett lövverk som från mitt håll bildar en gemensam gigantisk kupol. Vilket liv göms inte i dess inre? Finns högst däruppe kanske även en Aspfjäril?
Intill mig i rabatten ser och hör jag humlorna, som i år verkar vara av mindre storlek. Humlan surrar, fjäriln prålar, endast flugorna irriterar.
Men nu är kylan tillbaka igen, och en mer sammanhängande läsning kan ta vid på nytt. Jag har läst John Williams imponerande Vilda Västern-bok, "Butchers Crossing", en annan amerikans - Frederic Prokosch - exotiska skildring av det vilda Afrika, därtill Goethe och en modern italiensk poet. En så kallad salig blandning, till vilken jag hoppas åtminstone till dels kunna återkomma. Vilket inte hindrar att jag först och främst önskar mig åter ett åtminstone måttligt mått av högsommarvärme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar