Sekelskiftesmusik

Barbara Hannigan heter en mångsidigt begåvad sopran som inte bara sjunger utan numera även dirigerar och experimenterar med nya former för framförande av i första  hand klassisk musik. Hon har på senare tid även uppträtt i Sverige i konserter som jag tyvärr inte själv lyckats pricka in.

Förra året kom hennes senaste cd med romanser - den exklusiva form av musicerande som ställer hur höga krav som helst på uttrycksfull sång i lyhört samspel med en instrumentalist, som regel en pianist. Ett musicerande i det lilla kammarformatet, således, men potentiellt hur stort som helst om det vill sig. 

Hannigan har här valt ett antal romanser från förra sekelskiftets Wien tonsatta av de allra främsta från slutfasen av den senromantiska epoken. Här finns Schönberg, Webern och Berg före övergången till tolvtonsskalan, och dessutom Zemlinsky och en kvinna - Alma Mahler - som ju hann skapa några verk innan maken Gustav satte p för mer än en kompositör i det äktenskapet. Sist men inte minst, den kanske störste sångskaparen i sällskapet: Hugo Wolf.

Wolfs fyra "Goethe-Lieder" hör till hans mest kända: Mignon I, II och III, samt "Kennst du das Land?" ("Känner du landet där citronerna blomma"). Mignon II är den som börjar med de nästa lika berömda raderna: "Nur wer die Sehnsucht kennt, weiss was ich leide". Samtliga i en vacker kromatisk tondräkt som Hannigan - och pianisten Reinbert de Leeuw - framför kongenialt i dramatiska växlingar från viskningar till rop. Utan tvivel skivans höjdpunkt.

Signalorden i den poesi som alla dessa tonsättare valt är, förutom Sehnsucht - längtan - sådana som beskriver stämningar med hjälp av sommardagar, stjärnor, natt, månljus, höstsol, drömmar, blommor (rosor och krysantemum) och en och annan näktergal. Kort sagt det som det vi vanligtvis förknippar med diktning i lyrisk romantisk anda. Vid sidan av Goethe är det väl endast Rilke som kan räknas till de stora här, övriga är sådana jag enkom hört talas om för att en tonsättare tagit hand om några av deras alster. 

En av dessa minor poets som ofta dyker upp i romanssammanhang är Richard Dehmel (1863-1920), och han är mycket riktigt den som förekommer oftast även i detta urval. Jag har inte tidigare brytt mig om hans biografi, som emellertid visar sig intressant. Han var en brett bildad person med studier i både naturvetenskap, nationalekonomi och humaniora, och, här får jag genast korrigera mig, som poet ingalunda betraktad som "minor". Tvärtom räknades han före första världskriget till de främsta i sin generation, med ett betydande inflytande på senare expressionistiska kolleger. Det sägs i alla fall i de nätsajter jag konsulterat.

Ett centralt tema hos honom var Eros som frigörande kraft, sinnlighet i både "lust och avskedssmärta". Jag läser och erinrar mig att Schönbergs berömda stråksextett "Verklärte Nacht" hade Dehmels dikt med samma titel som inspirationskälla. Där handlar det om ett par som en månskensnatt går i en mörk skog, om hur kvinnan då avslöjar för älskaren att hon är med barn med en annan man, och hur mannen storsint överser med detta.

Dehmel hade kontakt med Strindberg och blev i likhet med honom vid ett tillfälle åtalad för att ha "sårat religiösa och sedliga känslor". Det var för diktsamlingen "Weib und Welt" (1896), i vilken ingår den dikt som jag särskilt fastnade för på denna skiva, nämligen den säregna, av Schönberg tonsatta "Schenk mir deinen goldenen Kamm (Jesus bettelt)" (nr 2 i Vier Lieder, op. 2). 

Även om Dehmel inte är ensam om sin föreställning om Maria Magdalenas erotiskt färgade relation till Jesus är det inte osannolikt att denna dikt fortfarande kan verka stötande för en del. Särskilt som identifikationen här är med Jesus, som i vädjande Sehnsucht riktar sig till Maria från Magdala, botgörerskan som även enligt evangelierna stod honom mycket nära. 

Schenk mir deinen goldenen Kamm
Jeder Morgen soll dich mahnen,
Dass du mir die Haare küsstest,
Schenk mir deinen seidenen Schwamm;
Jeden Abend will ich ahnen,
Wenn du dich im Bade rüstet
Oh Maria, oh, Maria!

Schenk mir alles, was du hast;
Meine Seele ist nicht eitel,
Stolz empfang ich deinen Segen.
Schenk mir deinen schwerste Last:
Willst du nicht auf meinem Scheitel
Auch dein Herz, dein Herz noch legen
Magdalena?

Åtrån tar sig många starka uttryck här, må man säga. Den gäller såväl hennes gyllene kam som hennes silkeslena tvättsvamp från badet, både hennes kyss i hans hår, hennes tyngsta börda och hennes hjärta lagt på hans huvud. I andra strofens första rad är det rent ut sagt allt vad hon har som han begär. Märk väl de ombytta rollerna, vem som ber om att bli välsignad av vem!

Och till denna pikanta innerlighet en musik som formligen badar i senromantisk sensualism. Tonala fraser som smekningar över ett genomkammat hårsvall, för att tafatt försöka falla in i den poetiska ramen (och med Tizians bild av henne för ögonen!). Första strofen slutar med ett bönfallande utrop av hennes första namn, Maria. Och sången slutar i en viskning av hennes andra namn, Magdalena - i Barbara Hannigans känsliga tolkning formad som en undergiven, svävande fråga som sakta tonar ut i intet tillsammans med några spröda klanger från pianot.

Ja, nog är detta en alldeles lysande sångkonst som lyfter och förstärker den poesi som annars förmodligen skulle ha svårt att nå vår tids poesiläsare på egna villkor. 


Bilden: Richard Dehmel. Foto: Jacob Hilsdorf (tyska Wikipedia)
Lyssna till sången på Youtube här.