Tegnér, brevskrivaren (2). Om ohälsa,bot och dogmatism

Några av Esaias Tegnérs diktrader har väl de flesta av oss i minnet, åtminstone vi som hade förmånen att gå i en skola som ville förmedla "Dikt och Tanke", inte bara som bok med talande titel utan som innehåll. 

"Det eviga" är en av den svenska diktkonstens största alster ("Väl formar den starke med svärdet sin värld" och "Vad våldet må skapa är vanskligt och kort"). "Mjältsjukan" är en annan dikt ur vilken jag dock inte kan recitera något utantill, men med rader som jag vid en omläsning ändå lätt känner igen: "Det går en liklukt genom mänskolivet..." Den sjuka som skildras i den och som får hela tillvaron att vissna och mörkna - under halväten måne och gråtögda stjärnor - är väl närmast melankoli, eller i våra dagars termer depression:

Det går en liklukt genom mänskolivet,
Förgiftar vårens luft och sommarns prakt.
Den lukten är ur graven, det är givet;
Grav muras till, och marmorn ställs på vakt.
Men ack, förruttnelse är livets anda,
Stängs ej av vakt, är överallt till handa.

Den dikten skrevs 1825, och i ett brev från samma år (till Carl Gustaf von Brinkman) beskriver Tegnér sina olika åkommor på följande sätt:

I synnerhet plågar mig en lättrörlighet i inbillningen som aldrig ger mig lugn och merendels nätterna igenom håller mig vaken vid de äfventyrligaste föreställningar, dem det är mig omöjligt att bortvisa. Min läkare påstår väl att jag "måste" göra det, men har ej ännu kunnat skrifva mig något recept hvarefter det skulle ske. Alla mina bekanta påstå att jag endast är "Inbillningssjuk", och deri ha de verkligen rätt; men jag vet ingen värre sjukdom än den som kommer ifrån en desorganiserad själ som småningom upplöser sitt kroppsliga skal. Kroppsliga plågor har jag äfven, i synnerhet klämsel under bröstet, som vanligtvis försvinner med gråt. Jag lär med ett ord vara hysterisk eller nerfsvag eller hypchondrisk, eller Gud vet hur Läkarne kalla hvad de ej begripa. Ty jag märker nogsamt på mig sjelf att det egenteligen är två ting hvarom Medici och Philosopher alldeles ingen ting veta, neml. kropp och själ. Hvad jag utan all både Medicin och Philosophie kan inse är att min sjukdom kommer från själen och verkar på kroppen, hvaremot andras tar den motsatta riktningen. För öfrigt hör jag allehanda namn, neml. hemorrhoider, gikt, lefversjuka etc.

De brev jag huvudsakligen läst är skrivna ett antal år senare, 1833-35, del VII), där det framkommer att Tegnér sökt bot mot sina ständiga gallstensbesvär med åtföljande förstämning:

Den medför en nedslagenhet, en förstämning men derjemte en retlighet som gör Patienten odräglig både för sig och andra.När denna Saulsande kommer öfver mig känner jag ofta en obeskriflig bitterhet som ingenting tål, ingenting skonar hvarken i himmelen eller på jorden.

Han bestämmer sig därför att uppsöka den tidens kurort framför andra - Karlsbad. Och om upplevelserna där har han en del intressant att förmedla:

För denna sjukdom nu, liksom för alla desorganismer i vnderlifvet anses Carlsbadervattnet verksamt och alla Doktorer tillstyrkte enhälligt en resa dit. Jag for därföre djupt inibland Böhmiska bergen till den prisade underkällan, fann också der 3 à 4000 narrar från alla Europas väderstreck församlade. Det gifves i Tyskland två slags charlataneri, nemligen ett till lands och ett till vatten: till det sistnämnda hör i min tanka Carlsbad.

Men Tegnér tycks vara obotlig även som skeptiker och till A. C. Kjerulf skriver han:

Det enda behagliga minne resan hos mig quarlemnat är minnet af mina Vänner; ty hvad sjelfva brunnskuren angår så har den på mig visat sig så oduglig och overksam som jag alltid föreställt mig. Jag har i höst haft en ny känning af mitt gamla onda, väl lindrigare än förr, men som dock bevisar att sjukdomen är quar i kroppen. Carlsbad tyckes mig höra till de slags vatten som icke verka under eller efter drickandet. Möjligtvis verkar det förut, hvaraf jag slutar att man aldrig bör dricka det, hvartill jag äfven är fullt bestämd för framtiden.

Tolkar jag honom rätt menar han att den enda verkan kuren möjligen kan ha förutsätter tro eller självsuggestion, det vill säga patienter som reser till platsen i förväg övertygade om att dess vatten är undergörande och till vilka han själv inte kan räkna sig. 

Bevisligen har han haft nöje av resan ändå, på grund av de många kontakter han knyter med kända teologer och vetenskapsmän, som han på samma sätt som med sina anhöriga karakteriserar både till person och ideologisk ståndpunkt. Han blir till och med inbjuden till Sanssouci av kronprinsen av Preussen. 

Beträffande teologer och filosofer är han uppenbart kritisk mot gammaldags dogmatiskt tänkande och sympatiserar med den kritiska vetenskapliga hållningen till bibelböckernas ursprung, liksom med dem som försöker "förflyktiga några af de hårdsmältaste dogmerna till Symboler". Om den berömde religionsfilosofen Schleiermacher skriver han följande:

I öfvrigt är han en stor och skarpsinnig Dialecticus och hör till Schellingska Skolan som dock nu är undanträngd af den Hegelska, begge pantheistiska. Hvad hans Glaubenslehre angår så känner du ur QuartalSkriften de ledande ideerna deri. Boken är mycket hårdläst och mörk, och ehuru jag längre tid sysselsatt mig dermed, är dock ännu mycket dunkelt för mig, och hvad jag förstår tillfridsställer mig föga. Men Schleyermachers personlighet är högst älskvärd och intressant..."

Andra får mindre uppskattande omdömen - en berömd kyrkohistoriker betecknas som "skygg och dyster", någon som "till sitt yttre ser ut som en Bondkaplan eller Klockare". Om en viss Marheineke sägs: "Mannen föreföll mig, liksom de fleste Hegelianer jag träffade inbilsk och inskränkt".

Tegnér är också hemmavid mycket kritisk mot "det pietistiskt-orthodoxa parti vilket vill drifva oss tillbaka till Symboliska Böckerna (dvs. bekännelsekrifterna, min anm.). Han ger intryck av modernitet så tillvida att ha ser öppenhet mot vetenskap och vetande som nödvändig också för den tro som kyrkan har att förkunna; motsättningen var således aktuell redan mer än hundra år före det att Ingemar Hedenius väckte liv i den.

Såsom Tro betraktadt kan detta System ha sitt värde, ja det högsta, såsom jag erfarit hos mången gammal redig prestman: som Vetande åter är det i tidens nuvarande skick under all kritik, och dessutom förderfligare än allt Fritänkeri för Christendomen, emedan det derifrån aflägsnar hela den bildade delen av Nationen, som nu står på en helt annan utvicklingspunkt än vid Reformationen".

Som sagt, väl hemkommen från Carlsbad betecknar han sig som obotlig men har nu i alla fall en anledning att skriva till kungs om permission från riksdagen, en resa han vill uppskjuta i det längsta eftersom den till skillnad från Tysklandsturen inte kan erbjuda honom minsta förnöjelse.

Jag älskar hvarken Stockholm eller Riksdagar. Det förra, ett mellanting mellan Sodom och Abdera, en stor småstad, har länge varit mig förhatligt; och för Riksdagen har jag hvarken lust eller gåfvor.

Han har dock en biskopskollega, vid namn Hedrén, som "har en obegriplig trefnad i hoftrappor och silkesstrumpor". Jag kan inte hålla inne med ett sista längre citat där Tegnér anförtror sin vän Magnus Lagerlöf vad denne Hedrén egentligen går för:

Hans pålitlighet vill jag ej garantera, litteratör är han ej heller och i allmänhet föga utmärkt då fråga är om Embetets inre andeliga sida: men för den yttre eller Länsmanssidan är han exemplarisk genom sitt praktiska sinne och sin rika erfarenhet. Men hans verbiage är obehagligt. Det saknar väl sällan logiskt sammanhang och en viss reda, men innehållet svarar dock sällan emot det oerhörda slöseriet af ord. Jag påminner mig ännu från Riksdagen huru jag vanlige lutade mig ner för att ta en lur när han steg upp för att tala. När jag vaknade och var fullsöfvd talade han ännu. Emedlertid är det gott att en Biskop duger till något; jag är van att få nöja mig med mindre hos flere af Embetsbröderna. Det praktiska har sitt värde äfven bland Andans Män i vår praktiska och mekaniska tid, då Kyrkan sjelf öfvergått till Poliskammare.

Jag tänker inte försöka att i hans egen anda karakterisera den gode biskopen från Växiö, Esaias Tegnér. Bara konstatera att han skrifver djefligt bra och oförskämt underhållande, och att han gissningsvis inte skulle ha blivit så mycket mer återhållen i sina formuleringar om han vid hemkomsten från Tyskland befunnits botad.


Bilden: Karlsbad (nuvarande Karlov Vary) kring 1850. Litografi av C. Waage.