Orkestermusik

Symfoniorkestern är den mest fantastiska uppfinningen i musikens värld. Här kan de mest olikartade instrument och instrumentgrupper blandas och kombineras på de mest olikartade sätt. Det man kanske inte alltid tänker på är att orkestrar också sinsemellan kan låta ganska olika även om de spelar samma stycke, vilket inte bara har med dirigentens musikaliska tolkning att göra utan även den speltradition som en viss orkester utvecklat och givetvis de enskilda medlemmarnas skicklighet.

I fredags gästade Orchestre de Paris Stockholms konserthus med sin dirigent Christoph Eschenbach. Med på resan var också en av de största fixstjärnorna på operahimlen för närvarande, nämligen sopranen Renée Fleming, som konsertant tillsammans med orkestern framförde slutet av Richard Strauss´ sista opera Capriccio - Ein Konversationsstück für Musik. Detta slut inleds med den så kallade "månskensmusiken" - ett ljuvligt hornsolo där orkestern successivt tar över med en allt djärvare harmonik. Sången handlar om grevinnans omöjliga val mellan två uppvaktande män - poeten eller musikern, ett lika omöjligt val som mellan sonetten och sonaten, poesin och musiken. Till detta inre drama låter Strauss som vanligt sin senromantiska melodik välla fram i oförutsägbara turer genom tonarterna. Naturligtvis sjöng Fleming hänförande vackert; hon har ju också profilerat sig som en Strauss-tolkare av rang. Även extranumren var av samme Strauss, allra sist "Morgen", som väl tillsammans med "Vier letzte Lieder" hör till de orkestersånger som älskas mest av både sångare och publik.

Efter paus gavs Anton Bruckners nionde symfoni. Som Bruckner-älskare bänkar jag mig alltid med en känsla av spänd förväntan inför detta mäktiga verk. Eschenbachs tolkning liknade inte den som gjorde att jag en gång blev fast för Bruckners imponerande musikarkitektur, men den var fördenskull inte alls ointressant. Tvärtom upplevde jag att vissa partier, särskilt i första och andra satsen, mycket väl höll för att fungera som en slags motpol till den högstämda, nästan förandligade tolkning som Carlo Maria Giulini och Wienfilharmonikerna stod för i en berömd inspelning på DG. Eschenbach höll ganska snabba tempi och lyfte fram både bleck- och träblås i en mycket stram, ställvis nästan dansant rytmik. Och det var här jag började fundera över orkestern och dess speciella klang. Stråkarna spelade med en isande intensitet, vassare än åtminstone jag vant mig vid att höra hos berömda orkestrar på den här nivån. Orkesterklangen var med andra ord mycket råare än vad man upplever hos t ex berlinarna eller londonbaserade orkestrar. Mest ambivalent blev jag inför den avslutande Adagio-satsen, som jag utan tvekan föredrar som hos en Giulini, en Haitink eller en Barenboim på de skivinspelningar som jag ständigt återvänder till.