Jag har tidigare prisat Dussmann Kulturkaufhaus i Berlin, ett paradis för musik-, skiv- och bokälskare. Här finns ett större urval av både cd, DVD, böcker, noter och partitur än vad man finner i motsvarande butiker i andra europeiska storstäder. Dessutom håller man öppet alla veckodagar utom söndag - ända till klockan 24.00!Jag ägnade ett par timmar framför allt åt avdelningen med noter för piano. Visserligen fanns inte allt det jag satt upp på min lista, men jag föll som vanligt för annat också. Det är alltid lika roligt att upptäcka nya kompositörer eller att kompositörer man inte visste komponerade för piano faktiskt har gjort det.
George Bizet (1838-1875), till exempel. Hans berömmelse vilar egentligen på ett enda verk - operan Carmen - men det är ju å andra sidan världens mest kända och möjligen också mest spelade opera. Vem kunde ana att han komponerade ett antal Lieder ohne Worte under titeln Bilder vom Rhein? Inte jag i alla fall. Mycket passande att detta Mendelssohn-år (han föddes för 200 år sedan) hitta ett sådant häfte, som givetvis var menat som en hommage till den tidigt bortgångne kollegan i Berlin. Mendelssohn dog 1847, endast 38 år gammal, då Bizet alltså endast var 9. Det rör sig verkligen om stycken som mycket väl kunde ha skrivits av Mendelssohn själv; de är till karaktären så lika hans att de faktiskt skulle kunna ses som ett slags musikaliska pastischer. Alls ingen märkvärdig musik, men småtrevliga bekantskaper trots allt. Jag ser nu på nätet att Bizet skrev även annat för piano, så kanske har han skrivit något lite mera upphetsande än detta också.
En fortfarande alltför okänd kompositör är Franz Schmidt (1874-1939), en wienare som också han skrev ett par operor, men som mest gjort sig känd för sina symfonier och sin kammarmusik i senromantisk stil. Han skrev även några få verk för piano, bland annat en pianokonsert, och det han skrev för detta instrument var tillägnat Ludwig Wittgensteins bror Paul, som ju gått till historien som pianisten som förlorade högerarmen i första världskriget och som fick flera olika tonsättare, bland annat Ravel, att skriva vänsterhandsverk åt sig. Den klarinettkvintett som Schmidt skrev mot slutet av sitt liv innehåller en märklig sats där pianisten ensam spelar ett intermezzo i fiss-moll. Detta intermezzo hittade jag nu arrangerat för båda händerna. Det är ett märkligt stycke musik, starkt kromatiskt i tunga, dissonanta ackord som så småningom övergår i läckra trioler, dock hela tiden med bibehållande av den sorgmodiga stämningen. Schmidts musik spelas glädjande nog alltmer, och nyligen har hans första symfoni kommit ut på en Naxos-cd med Malmö symfoniorkester under ledning av Vassily Sinaisky. Rekommenderas varmt. Den fjärde symfonin är ett ännu mer imponerande verk. Jag har en gammal inspelning med Zubin Mehta och Wienfilharmonikerna som hittills stått sig mycket bra. Ändå väntar jag med spänning på vad Sinaisky och malmöiterna kan tänkas åstadkomma i fortsättningen, och särskilt då med den fjärde symfonin.
En annan senromantiker, samtida med Schmidt, som snart skulle slå följe med Arnold Schönberg och den allra modernaste tonkonsten var Alban Berg (1885-1935). Nu har man grävt fram och utgivit hans tidiga stycken för piano - Frühe Klaviermusik, Heft 1 - som väl bör betraktas som övningsstycken under den tid han var kompositionslärling hos Schönberg. Det är alltså ännu fråga om senromantik i samma anda som den som Schmidt aldrig övergav. Jag blev omedelbart stormförtjust i dessa små stycken, oftast i molltonarter och med i ett par fall mycket fina variationer på ett tema. Berg var ju en obotlig lyriker även när han gav sig tolvtonstekniken i våld. Tänk bara på den vackra violinkonserten, komponerad till "en ängel"!
I övrigt fyndade jag nothäften även av Bela Bartok, Jean Francaix, Benjamin Britten, Erich Wolfgang Korngold, Nikolaj Medtner och några till. Och så gjorde jag en upptäckt av en kvinnlig tonsättare som jag aldrig tidigare hört talas om. Jag återkommer till henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar