Det har blivit mycket Anton Bruckner för min del de senaste dagarna. Först sjunde symfonin i Amsterdam och sedan den åttonde i Stockholm. Filharmonikernas förre chefdirigent Alan Gilbert, numera dess hedersdirigent, återvände i veckan till Stockholms Konserthus för denna enda programpunkt. Att det var ett kärt återseende för både publiken och orkestern vittnade bifallet om, inklusive den kraftfullaste touche jag tror jag någonsin hört från en orkester.
Det skrivs alltid så mycket om denna väldiga Bruckner-symfonis öden, dess omarbetningar efter samtidens delvis kritiska oförståelse, dess komplicerade tematiska strukturer, om den ska spelas med eller utan cymbalslag i adagiots extatiska kulmen, etc. Så här i en sen eftervärlds klarsynthet kan man väl bara konstatera att det, oavsett version, utan tvivel rör sig om en av de största symfonier som skrivits och som man efter varje lyssning på nytt bara kan förundras över. Gillar man Bruckners tonspråk får man på många sätt sitt lystmäte i åttan, och för min egen del är adagiot sedan gammalt ett av de musikstycken som kan höja min puls till ohälsosam nivå.
Gilbert ledde orkestern med klara intentioner, och jag gillade de starka kontrasterna, de sugande dynamiska förloppen, kraften i stegringarna, blåsarnas samfällda intonationer och kraftfulla utbrott i avsnitt som åtminstone delvis måste vara mycket svåra att åstadkomma med bibehållen balans och egalitet.
Sammanfattningsvis ett mycket gott arbete av Gilbert med filharmonikerna, som sannerligen ibland spelar som bara en riktigt stor symfoniorkester kan göra. Jag säger alltså detta efter att nyligen ha hört framförandet av sjuan av den berömda orkestern i Amsterdam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar