Ljuset och värmen. Växlingen från kyla och mörker till ljus och värme. Värme och mörker däremot, det för våra breddgrader ytterst sällsynta, är något för en skandinav alldeles speciellt som får sökas på andra breddgrader.
De soliga påskdagar som kulminerade med annandagens förebud om sommarvärme har väl sällan varit så efterlängtade. Inte sen förra våren i alla fall...
Ju äldre jag blir desto mer beroende blir jag av vackert väder. Vad kan nu det bero på? Till en del kanske att jag alltmer försöker njuta av timmen, stunden, dagen jag befinner mig i. Det är förstås lättare när det under en lång tid envisa duggregnet upphör och det jämngrå molntäcket ger vika för en klarblå himmel.
Jag har egentligen ingenting emot de drastiska årstidsväxlingar som hör det nordiska klimatet till. Eller rättare sagt är jag numera ambivalent. När väl våren bryter igenom med full styrka är de livgivande krafter som återtar kommandot egentligen så häpnadsväckande att jag trots allt, tillfälligt, kan se lite försonligt på kylan och mörkret: än en gång genomlidna och besegrade. När hösten sedan kommer byter jag gärna vistelseort åtminstone för någon vecka, för en förlängning av värmen tillsammans med det tilltagande mörkret, det varma mörkret.
Inte bara jag gläds åt vårvärmen. Issa njuter också i fulla drag av promenaderna, som nu blir längre och bjuder på så många fler dofter och spännande spår i naturen. I långfredagens skymning satt tre (3!) harar här utanför i Vasaparken bara några meter från varandra, blickstilla som plötsligt utställda stenstoder, mörka gestalter mot det sjunkande ljuset. Issa jagade visserligen iväg dem, men utan upphetsning. Den sparar hon till ekorrarna.
En helg i lugn med läsning, middagar och musik. Samt en film som vi missade på bio, vilket ju inte gör så mycket numera när filmerna snabbt kommer ut i handeln som dvd för hemmabion. Det var Michael Hanekes "Amour", som ju är det franska ordet för kärlek. Av denne regissör väntar man sig inte annat än stora filmupplevelser, men efter att vi hade sett den, G och jag, satt vi tysta och tagna en bra stund innan vi kunde tala om den.
Filmen handlar om ett gammalt strävsamt par av fransk övre medelklass, pensionerade musiker, vars liv på ålderns höst kretsar kring ett eller annat konsertbesök, enstaka grannkontakter och sporadiskt umgänge med närstående. I övrigt ett stilla inomhusliv med måltider, tidningsläsning, musiklyssnande.
Plötsligt en morgon vid frukosten får kvinnan en frånvaroattack som startar en sjukdomshistoria som ställer dem båda, och inte minst maken, inför stora krav. Han vill själv ta hand om henne, och gör det också på ett sätt som väcker både beundran och medlidsam oro hos omgivningen.
Filmen är extremt realistiskt berättad med ett helt övertygande skådespeleri; det är som om Haneke valt en dokumentär stil fast med en ännu mer realistisk ansats mitt i detta skickliga agerande. De enskilda scenernas trohet mot de verkliga tidsförloppen är en av de bidragande orsakerna.
Finns det någon film om styrka och svaghet i och med åldrandets obevekliga gång mot slutet som alla, inklusive de i vården verksamma, borde se och samtala om, så är det denna. Här finns scener som bränner till ordentligt och som skildrar både tålmodig inlevelse och invand okänslighet, men framför allt gränserna för vad en enskild människa mäktar med av empatisk närvaro inför det lidande hon möter.
Det här låter kanske outhärdligt tungt och plågsamt, men faktum är att det också är en film av stor skönhet, trots historiens tragiska slut. Ljuset i den gamla våningen, tystnaden som behärskar den, tillbakablickens innefattande i nuet, de små omtänksamma bestyren, de famlande samtalen kring en närståendes ökande otillgänglighet som samtidigt påvisar kommunikationens oundgänglighet.
Och så finns här musik, närmare bestämt ett par av Beethovens sena bagateller. De spelas av pianisten Alexandre Tharaud, som för övrigt nyligen gästade Berwaldhallen i Ravels G-durkonsert, och han spelar också själv en biroll som konsertpianisten som är gift med parets dotter. Det gamla paret spelas av Jean-Louise Trintignant respektive Emmanuelle Riva, och dottern av Isabelle Huppert. Och som sagt, skådespeleriet är så trovärdigt att man knappt tror sina ögon och öron.
Foto: EJ (Uppsala, påsken 2014)
2 kommentarer:
Vi såg filmen i höstas och blev djupt berörda. Det är en film som väcker känslor och tankar, kanske särskilt om parets situation inte är så där oändligt avlägsen för en själv.
Det underbart långsamma bildspråket, de långa tagningarna, rummens ljus, korridoren, dörrarna - vi sa båda spontant när vi kom ut från filmen: Vilhelm Hammershøi!
Ja, Lennart, det där fotot, de långa tagningarna av inomhusmiljöerna och musiken bidrog på ett välgörande sätt till att man kunde ta till sig själva historien. Helheten blev så mycket mer än ett socialreportage.
Hammershøis interiörer är en träffande association!
Skicka en kommentar