Ja, och så gavs då Gaetano Donizettis "Lucia di Lammermoor" på söndagseftermiddagen på De Nationale Opera i Amsterdam. Endast några få biljetter återstod när jag planerade resan ett par månader i förväg. Utan att ha läst några recensioner anade jag därför en mer än ordinär uppsättning av denna en av de mest berömda italienska operorna i bel canto-traditionen. Vilket också skulle visa sig vara fallet.
Skamligt nog måste jag erkänna att jag bortsett från dirigenten Carlo Rizzi och basen Alistair Miles inte kände till övriga namn på dem som medverkade i produktionen. Åtminstone huvudrollsinnehavaren - koloratursopranen Jessica Pratt - överraskade mig så pass ordentligt att jag undrade var i all världen hon, eller jag, tidigare hållit hus. Men så kan det vara när man som oftast är hänvisad till de mest kända operaartisterna, det vill säga de som är representerade på de största skivbolagen.
När jag nu i efterhand läser om Jessica Pratt och hennes succé i de italienska operahusen på senare tid, förstår jag att jag inte är de förste som knockas av denna sångerska, efter många tidigare insatser av det slag hon gjorde i söndags. Hon är från Sidney och har sjungit i Europa sedan 2007, främst i bel canto och där just Lucia di Lammermoore blivit en av hennes paradroller. Man kommer osökt att tänka på en annan australisk sångerska, Joan Sutherland (1926-2010), vars prestationer i samma roll är närmast legendarisk. Andra berömda sångerskor som gestaltat rollen genom tiderna är Kristina Nilsson, Nellie Melba och Maria Callas. Och inom en snar framtid kommer ingen som intresserar sig för italiensk opera att vara okunnig om Jessica Pratts existens, den saken är jag övertygad om.
.jpg)
Lucia di Lammermoor är en förskräckligt blodig historia om en ung kvinnas uppror mot ett tvångsgiftermål för familjens bestånd och ekonomiska maktställning. Dock till musik som snarare än förskräcklig merendels är förförande ljuvlig i all sin dramatiska intensitet. Allt av det som ryms i begreppet bel canto (skönsång) finns här. Lucias bror, Enrico, kräver att hon ska gifta in sig i en viss familj fast hon själv älskar en annan, Edgardo. Hon drivs slutligen till vansinne och skär sig själv till döds. Det sker i operans mest berömda aria, den så kallade vansinnesarian, där Donizetti ger sopranen en formidabel uppgift att under femton minuter i sträck gestalta en plågad själs förlust av verklighetskontakten. När detta görs som bäst blir det opera när den är som känslomässigt mest övertygande. Jag minns en annan suverän föreställning i Stockholm på nittiotalet när Kerstin Avemo gjorde en oförglömlig Lucia som fick folk att svimma i salongen.
Historien utspelar sig i Skottland på 1500-talet och libretton bygger på en roman av Walter Scott. I den här uppsättningen präglas både scenografi, dräkter och koreografi av en märklig blandning av gammalt och nytt som i all enkelhet gör den närmast obestämbar eller tidlös. Det är både genialiskt och vackert gjort, inte minst när den stora vita himmelssängen med enkla medel förvandlas till en slags bärstol i ett svart liktåg. De sargade och stympade dockor som är utplacerade på scenen är i övrigt nästan enda rekvisitan.
Ett annat genialiskt grepp är att återgå till glasharmonika i stället för de två flöjter som vanligtvis ackompanjerar vansinnesarian. Mozart var en av de första som komponerade för detta ovanliga instrument, men faktum är att Donizetti ursprungligen skrev för just glasharmonika i detta avsnitt, säkert för att uppnå den vinande, smått spöklika stämning som Jessica Pratt talar om i trailern här nedan.
Låt mig till sist säga att Jessica Pratt inte var ensam om att sjunga bra den här eftermiddagen. Även övriga medverkande bör lovordas, inte minst den spanske tenoren Ismael Jordi i den näst största rollen som Edgardo. En afton på operan kan ibland vara som en hyfsad dag på jobbet, men den kan också vara som i söndags på Amsterdam-operan.
Foto: EJ (förutom affischen och trailern)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar