Inte då. Och det där med namnet har förstås Lindgren förutsett. Han skyndar sig redan i början att redogöra för denne genuint västerbottniske Klingsors enkla härstamning, som alls inte har med trollkarlen i "Parsifal" eller den tyske målaren och livsnjutaren i Hesses kortroman "Klingsors sista sommar" att göra.
Ändå finns där givetvis en anknytning, eftersom berättelsen handlar om konstens och konstskapandets kallelser och mödor. Lindgren själv har ju nästan genomgående odlat en sorts konstfullt förädlade skrönor som lyfter lågt till högt, det dilettantiska till ärevördiga och fullt respektabla försök. Jag har alltid funnit dem mycket underhållande och beundrat hans förmåga att avhandla de eviga frågorna genom stoff hämtat från glesbygd och folkliv. "Det stora drabbar var det vill", som kollegan Lars Gustafsson hävdar i titeln till en av sina noveller. En utsaga som Torgny Lindgren helhjärtat torde instämma i.
Vem mer än Torgny Lindgren kan lyfta pölsan till de kulinariska höjder som, om man får tro honom själv, den verkligen förtjänar? Även i den nya romanen håller han matgrytan kokande på ett sätt som gör husmanskosten närmast andlig till sin alltjämt sinnliga praktik. Och ande och materia, liv i det till synes döda, är mycket riktigt ett tema i romanen om Klingsor. Den har sin upprinnelse i ett nog så jordiskt brännvinsrus, en anfaders sista årliga pingstberusning i skogen, där glaset blir kvarglömt på en snedsågad stubbe. Där har det stått länge länge när en yngre Klingsor, en konstnär i vardande, hittar det, behåller det och så småningom förvarar det som en klenod i ett gammalt relikvarium.
Det grönskimrande glaset har nämligen genom sin egenartade förmåga till anpassning långsamt rätat upp sig på sitt sneda underlag och därigenom uppenbarat en sanning om tillvaron, nämligen den om den döda materien som allt annat än livlös. Glaset blir ett talande exempel på att allt i grunden handlar om partiklar i rörelse.
"Vi är övertygade om att det var Klingsor som först av alla insåg att Higgspartikeln måste finnas, partikeln som förbinder varat med ickevarat. Den borde heta Klingsorpartikeln. Var skulle de djupaste och innersta hemligheterna kunna uppenbaras, om inte i stillebenmåleriet?"
För Klingsor, som tidigt visat sina talanger som tecknare blir det uppåtriktade glaset, som efter åratal på den sneda stubben nu på det plana köksbordet på nytt lutar ordentligt, ett inspirerande och bestående motiv i hans konst. Detta glas, liksom andra glas, skålar och köksföremål som tillsammans kan bilda ett stilleben av det slag som i Glyptoteket i Köpenhamn kan beskådas av den store Cézanne, är det som konstnären har till uppgift att tränga in i, påvisande deras dolda inre liv.
Klingsor tar korrespondenskurser i teckning och måleri och får genom sin handledare i Malmö, akvarellisten Fanny, ökade insikter om hantverket och allt det där andra som så småningom även studierna i Paris och målarskolan på Snickarbacken i Stockholm förmedlar. Han håller sig troget till oljemåleriet och en enda genre, stillebenet, som ju också genom sin holländska beteckning, stilleven, ligger helt i linje med uppenbarelsen om stilla liv i all materia - det motsvarande franska uttrycket nature morte till trots...
Klingsor målar strängt taget samma tavla om och om igen, ofta i lager på lager på samma duk, vilken skurits ur ett kvarvarande lager av den duk som Gammklingsorskan en gång i tiden vävde för svepningsändamål, "evighetsväven" kallad. Ja, ni hör redan av denna korta beskrivning att Lindgren laddat historien på sitt vanliga underfundiga sätt.
Klingsor och Fanny blir ett par, och hon ser till att en utställning med hans verk kommer till stånd i Avabäcks gamla nedlagda skola i hans hembygd. Större än så blir inte hans världsliga framgångar. Klingsor är oförmögen "att komma vidare"; hans försök att till sist ge sig på porträttkonsten misslyckas. Mer än så om hur det hela slutar ska inte avslöjas här. Bara att den slagrörde grannen där uppe i Västerbottens inland, just han vars porträtt Klingsor misslyckas med, torrt konstaterar att det där med att komma vidare är överskattat.
Låt mig dock nämna om en sidofigur i berättelsen, en vän från Parisvistelsen som Klingsor i all sin relativa isolering håller en gles brevkontakt med. Denne är en oförlöst konstnär som blivit något av en vän och förtrogen, trots att de egentligen inte gjort så mycket mer än "att ha delat paraply" en regnig dag i konstens huvudstad. Vän är just den man minns att man delat paraply med. Är det inte sällsynt vackert? - ett lakoniskt och småleende sätt att beskriva svåråtkomliga ting som är rätt typisk för denne författare. För att nu inte tala om temat om det överallt och förunderligt sjudande livet, i såväl sneda glas som slagrörda ansikten.
Torgny Lindgren älskar att återge de sinnliga detaljerna, det må vara kring färgberedning eller tillagning av maträtter. Klingsors älsklingsfärg sägs ha varit caput mortuum, denna jordigt rostbrunvioletta färgton som utgjorde restpodukten i alkemisternas försök att framställa guld och som genom sitt namn pekar på det huvudlösa. Än en gång lyckas han i stort som smått trollbinda mig med en berättelse som i likhet med Klingsors målningar är byggd av mycket mer än ett förföriskt berättat ytskikt. Han antydde att förra boken, Minnen, kunde vara hans sista. Så blev det dessbättre inte. Jag hoppas innerligt att inte heller denna blir det, utan att något förunderligt föremål i Avabäck eller annorstädes i Norsjötrakten kommer att inspirera honom till nya fantastiska berättelser.
Foto (lån från nätet):
- Cézanne: Stilleben med äpplen och fruktskålar (Glyptoteket, Köpenhamn)
- Caput mortuum
- Bokens omslag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar