Det finns skäl att plocka fram böcker ur den egna hyllan, också sådana som man första gången läste för trettio år sedan. Max Frisch (1911-1991), den schweiziske författaren och dramatikern, talar inte så många om numera, men han är en modern klassiker väl värd att återvända till. Till hans senare verk hör "Människan uppträder under holocen" (1979; på svenska 1980 i översättning av Ulrika Wallenström). Jag läste om den i veckan som gick och rekommenderar den varmt till alla läsare som i likhet med mig tilltalas av baksidestextens presentation av herr Geiser, berättelsens huvudperson:
"Max Frisch berättar om en mans sista vardagar, om hur han förstår att han skall ingå i naturens omedvetenhet. Det är en berättelse utan klagan, ordkarg och exakt."(min kursivering)
Herr Geiser är gammal och ensam, bor dessutom ensligt till i en alpby i Ticino i södra Schweiz. Den sista tiden har det regnat oupphörligt och byn har isolerats av regnmassornas påverkan på kommunikationerna och begränsat tillgången på livsmedel. Fruktan för katastrofala jordskred är inte obefogad, sådana har förekommit tidigare, det vet herr Geiser. En kallmur har rasat i trädgården och grus har vällt in över sallaten, men det behöver ju inte betyda att det stora raset kommer... En helikopter hörs i luften.
Herr Geiser är dock ingalunda overksam, trots att trädgårdsarbetet just nu måste ligga nere och burkmaten gör middagarna frugala. Han har tillgång till en del böcker - romaner efter den döda hustrun, men också fackböcker, i synnerhet uppslagsverk, som han själv helst läser. Han samlar en hel del historiska, geografiska, klimatologiska och geologiska fakta som han förvandlar till urklipp att fästa upp på väggen. De blir så många att väggarna fylls och häftstiften tar slut och han tvingas övergå till tejp. Han gör också en lista på åskans olika uttrycksformer och namnger dem tillsammans med en kort beskrivning av hur de låter. Dessa urklipp och anteckningar finns insprängda i texten som faktaorienterade belägg för vad berättelsen själv säger om herr Geisers faktaorientering.
Läsaren förstår att det pågår någonting inom herr Geiser som möjligen utlösts av den yttre dramatiska situation som för tillfället råder. Den gamles intresse för geologiska tidsmått, för dinosaurier och andra urtidsdjur, är kanske bara ett försök att bringa någon sorts reda i, eller åtminstone ett perspektiv på, hans egen utmätta, hastigt försvinnande och i det stora hela betydelselösa tidsperiod.
Ett beslut att göra en sorts utbrytning mognar inom herr Geister. Han vill ta sig till dottern i Basel men måste då forcera de hinder som uppstått på vägen över bergspasset, vilket inte är ett alldeles enkelt företag för en 74-åring ens i hyggligt väder. Han är dock en van bergsklättrare sedan ungdomen, och utrustad med paraply och ficklampa beger han sig av. Det som följer är en fascinerande skildring av en människas kamp mot naturkrafterna och den egna sårbarheten och samtidigt en naturskildring av finaste märke.
Herr Geiser når bergspasset men återvänder. Vi får följa hans tankar och försiktighetsmått; i korta pregnanta satser återges hans situation, ibland med understucken ironi: "Herr Geister har tid". "Planen är genomförbar". "Vad ska herr Geiser i Basel att göra?" Ja: "Ibland frågar sig herr Geister vad det är han egentligen vill veta, vad han på det hela taget väntar sig av vetandet".
Väl hemma hinner hjärnblödningen ifatt honom, och även den delen av berättelsen är lysande i sin osentimentala fokusering på de fragment av tillvaron som uppehåller ett medvetande till slutet. I herr Geisters fall är det förnimmelserna av att livet i byn håller på att återgå till det normala samtidigt som han brottas med detaljerade minnen från en bergsklättring i ungdomen då hans bror omkom och han själv överlevde.
"Människan uppträder under holocen" är också rent stilistiskt en underbart vacker text, en kort men innehållsligt mycket rik roman. Den speglar ett grundtema i Max Frischs författarskap som gäller människans identitet och självmedvetande, hennes förhållande till vetenskaplig kunskap och teknologisk kontroll som fåfänga besvärjelser mot det existentiella ödet.
Foto: Katja Snozzi (lån från nätet)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar