Biologen och religionskritikern Richard Dawkins har varit på sverigebesök, vilket märkts i massmedia och naturligtvis aktualiserat de senaste årens ateistiska opinionsbildning i västvärlden.
Jag blev i samband med hans besök personligen påmind om flera saker. För det första att jag köpte hans bok "The God Delusion" på JFK International Airport för fem år sedan i akt och mening att läsa den. Tyvärr står den fortfarande i hyllan oläst, kanske för att jag tror mig redan ha greppat huvudlinjerna i hans argumentation. Kanske också för att jag tror mig i mångt och mycket dela hans vetenskapliga världsuppfattning och skeptiska livshållning, utan att därför känna mig befryndad med någon kämpande ateism. Utmaningen ligger för min del inte så mycket i Dawkins och hans gelikars rationalism på vetenskaplig grund, snarare i... Ja, var finns egentligen de verkligt utmanande tankarna om inte hos en del som försökt gå i svaromål och ge Dawkins et consortes en match utifrån en ståndpunkt som tar trosföreställningar om en immateriell verklighet på allvar utan att förneka vetenskapligt förnuft. De finns, men märks inte lika mycket. Jag tänker då inte i första hand på intelligent design-predikanterna, utan exempelvis filosofer som Gary Gutting (se t ex här och här).
Jag tänker inte heller främst på K G Hammar, den förre ärkebiskopen, som ju tillhör de moderna protestantiska teologer som förordar en mystik där Gud blir en metafor som upplösts i en slags psykologisk panteism - gud inom oss och överallt, eller gud som ett energigivande kraftfält, snarare än någon att vända sig till i bön. Eller kanske gör jag inte tankegången full rättvisa med en så brutal sammanfattning? I alla händelser förefaller det svårt att tänka sig en gudsförnekare om man håller sig med den sortens gudsbegrepp. Se förresten här en katolsk invändning, som onekligen innebär en sorts utmaning för både agnostiker och moderna mystiker.
För det andra tänkte jag förstås på min uppväxt i ett pastorshem där fundamentala kristna sanningar aldrig anfäktats av "liberalteologi", det laddade ord som betecknade en farlig utveckling mot relativism, tvivel och otro. Vilken bild min far egentligen hade av Gud vet jag inte riktigt. Men någon sorts identitet eller medvetande med makt att ingripa i den här världen räknade han med, gissningsvis utan att han därför åstundade någon konkret avbild, varken Michelangelos (se ovan) eller någon annans. Egentligen var det ju inkarnationen av Gud - gudssonen/människosonen - som var det centrala för honom som för alla andra med kristen tro.
För det tredje tänkte jag på "Dårens tal" och lyssnade på nytt till Einar Ekbergs mäktiga baryton när han sjunger ut om den gudsförnekelse som många i min bakgrund förvisso betraktade som höjden av dåraktighet. Det var en ganska annorlunda sång i hans repertoar och den var inte helt okontroversiell ens bland trosfränderna. Det fanns en dramatisk ådra hos Ekberg som vette åt det teatraliska, och det sågs inte av alla med blida ögon. Att spegla ateistens egen hånfullhet med ett "höh" och sedan avfärda honom var kanske inte det mest kristliga tillvägagångssättet. Nåväl, de flesta med mig älskade Ekberg, inte minst för hans oerhörda nerv i sin musikaliska gestaltning av de andliga sångernas enkla trosframställning. Att de inte alltid höll för varken teologisk eller annan logisk tankeverksamhet är en annan femma.
"Han talar lärt om liv och död/ fastän han inte vet/ det allra minsta lilla grand/ om livets hemlighet", sjöng Ekberg och man hörde tydligt hur ignorant dåren var.
Dawkins en dåre? Inte mer än att han likhet med oss alla är en dåre i fråga om livets djupaste hemligheter. På sätt och vis är både ateisten och den gudstroende visshetens dårar, endast agnostikern den som i filosofisk uppgivenhet har rationaliteten på sin sida.
Frågan är hur stor roll det spelar att Dawkins troligen får rätt om livets uppkomst, att också den kommer att avslöjas av vetenskapen. Ytterst gäller det vilka svar på livets hemligheter som räcker existentiellt.
"Naturens lag ej lärt...", sägs det vidare om dåren i sångtexten, och där har förstås den gode sångaren fel hur övertygande han än sjunger.
I sak och visshet övertygar han mig inte längre. Men vilken fantastisk sångare var han inte, denne Einar Ekberg!
--------
På Spotify här kan man höra "Dårens tal" med Einar Ekberg.
6 kommentarer:
Såg Dawkins i Skavlan för någon vecka sedan och det gav inga vidare trevliga vibbar, i varje fall inte hos mig. Han dömde ut Joseph Smith som charlatan och Mormons bok som ett falsarium, något han i och för sig kan ha helt rätt i, men hans sätt att mycket aggressivt läxa upp en annan av gästerna i programmet, rocksångaren och mormonen Brendan Flowers från Las Vegas, Nevada (Flowers är sångare i rockgruppen The Killers) var osympatiskt och gav inga stilpoäng. Dawkins sekunderades av Björn Ulvaeus som utvecklade ett resonemang om tro och religion som en fråga om behovet av tröst (hos individen, möjligen också kollektivet, det blev kanske inte riktigt klart i programmet). Hur som helst, när duon Dawkins och Ulvaeus nådde fram till sin slutkläm om religion, dess eventuella betydelse, att det framför allt är en fråga om kultur, tradition och arkitektur, hade jag lust att stänga av tv-apparaten. Som du visar i din förträffliga text handlar religion inte i första hand eller kanske alls om sanningar i en vetenskaplig mening, däremot nog om ”existentiella” sanningar, frågor om livets mening och mål eller brist på sådana, tvivel och tillit bl a. Också skönhetsvärden, känslor av livets korthet, tillvarons tyngd/lätthet och allmänt ens egen otillräcklighet ingår väl i det som kunde kallas ett religiöst-numinöst eller existentiellt moment i tillvaron. Att det inte går att sätta detta på en formel visar du på ett elegant sätt genom att knyta ihop resonemanget med din egen upplevelse- och erfarenhetshorisont med Einar Ekberg som en viktig influens.
Dawkins fick en fråga av programledaren om Flowers tro och svarade då sanningsenligt att mormons bok var humbug. Vad är problemet med det?
Problemet är som jag ser det att han knappast kan anses sakkunnig att uttala sig i den frågan, inte ens i ett pratprogram i tv. Att han kan uttrycka den åsikten är en annan sak, men hans sätt att framställa det var ju att detta var något som var bortom all diskussion.
Jag såg också det där programmet, och mitt intryck var att rocksångaren blev lite överrumplad när han ställdes till svars för mormonernas "humbug".
Det blev en diskussion på ojämlika villkor (eller snarare uteblev diskussionen) eftersom Dawkins tuffa utfall blev något av "overkill" i den där situationen.
Man kan naturligtvis tycka att en troende bör kunna försvara sin tro, men å andra sidan kan jag förstå om rocksångaren inte trodde sig ha några möjligheter att mera utförligt förklara hur han tänkte kring mormonkyrkans mycket speciella urkunder i ett program som detta. I all synnerhet som Dawkins inte inbjöd till diskussion, utan strängt taget avfärdade honom - som "dåre", kanske man kan säga för att anknyta till min text.
Jag tyckte mig också ana att Dawkins själv förstod att han kanske gått ut för hårt mot en person som uppenbarligen inte kunde eller ville försvara sig på den intellektuella nivån.
Dawkins må tycka vad han vill. Det han inte tillräckligt respekterar är trons kraft: Av deras gärningar ska man känna dem...och det finns många exempel.
Själv har han just det rationella egots lilla självförträfflighet som religion, tycker jag. Samt - som sagts här - utstrålar han en ganska intolerant apoplektisk rodnad så snart något inte faller honom på läppen. En sorts barnslighet. Faktiskt.
Jag tror att han kanske vet om det - och att det var därför han plötsligt med stor emfas bad den där mormon-musikern om ursäkt. Dawkins hade ju gått till angrepp utan att det fanns tid för Flowers att svara. Han skulle spela. Dawkins skulle bara fortsätta var D. Science-teologernas svar på tusenåriga frågor.
Som jag upplevde programmet var det bara delvis Dawkins fel att det hela gick överstyr, att vanlig enkel respekt för ens medmänniska s a s föll ur ramen den här gången. Felet låg ganska mycket i själva programuppläggningen som var väldigt sned om man tänker sig det hela som en form av intellektuellt och samtidigt underhållande samtal. Måste ha med programmets genesis att göra, hur det hela konstruerades av programmakarna. Programmet var ju tydligt uppbyggt på Ulvaeus (kanske så mycket att denne varit med i planeringen?), med Dawkins som bonus. En som hamnade i ett ingenmansland i diskussionsavsnittet om religion var Ulrika Jonsson. Min gutfeeling var att de två som förde ett intressant samtal om detta var Skavlan och Ulvaeus, det kändes också som om de intellektuellt stod på ungefär samma plan eller vid samma perrong s a s.
Skicka en kommentar