De dagliga promenaderna med Issa leder mig allt tydligare in i kulen senhöst. Mössa och handskar är redan sköna för husse att bära, medan hon än en tid klarar sig utan värmande kappa.
Oktober går mot sitt slut och det tätnande novembermörkret kan redan anas. Visserligen kan plötsligt en morgon de gråmulna skyarna ha dragit bort och ersatts av soligt uppehållsväder. Med lite tur står det sig hela förmiddagen - innan regnmolnen hopar sig på nytt.
Efter allt regnande är gräsmarkerna vattensjuka och hala, trottoarerna smetiga av nedtrampade löv. Trots det har hösten sin obestridliga skönhet. När solen till sist får lönnarnas lövverk att flamma upp uppstår en mildrande, allt förlåtande värme. När i den blygsamma vinden löven singlar mot marken lyfts blicken först i en slags lugnande motrörelse. Därefter sjunker den ohjälpligt och förlorar sig i de spontanistiskt ordnade lövmattorna, vilka sällan hinner svartna innan de jagas samman i högar av trädgårdsarbetarna med sina larmande lövblåsare.
Eftermiddagen i gråväder kan med fördel tillbringas inomhus med läsning och med Bill Evans. Inte för att jag vet exakt vilken tonart mina reflektioner här har gått i; kanske kan de uppfattas som en aning mollstämda. Men med minnet av förmiddagssolen och Bill Evans tolkning av en rätt okänd Duke Ellington-melodi - "Reflections in D" - ville jag bara säga att jag går genom dessa höstdagar lättare till sinnes.
Här finns Bill Evans på Youtube.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar