Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 25 oktober 2012

Dokumentärfilm - en dålig och en bra



Dokumentärfilm hör till det som fortfarande kan väcka mitt intresse så pass att jag slår mig ned framför teven med ett visst mått förväntningar. Genren i sig torde utgöra ett av de starkare argumenten för public service i ett medium som förutom sport mer och mer producerar barntävlingar och infantila vuxenlekar med okända halvkändisar från... ja just det: tv.

I tisdags sändes två dokumentärer i STV1. Jag såg båda, utan att egentligen ha planerat det. Den första om storviltfiske sändes på bästa sändningstid efter Rapport. Den lockade mig främst på grund av att jag själv gillar fiske. Tyvärr var den en besvikelse, och kanske just därför blev jag sittande och gav nästa en chans.

Ett killgäng med filmintresse och gott om pengar hade fått för sig att dokumentera en idé om att följa sig själva i Ernest Hemingways fotspår som storviltfiskare. Det där med Hemingway visade sig ganska snart inte vara mycket mer än en pretentiös referens till den "Den gamle och havet" och storviltfiske från liten båt. Det var inte Hemingways fiskeplatser som uppsöktes, utan mexikanska västkusten, ett modernt eldorado för sportfiske som en kännare tipsat de medelålderskrisande männen om.

Fyrtiofem minuter av timmen upptogs av fysiska och andra förberedelser, en första misslyckad resa och ett förnyat försök, innan slutligen några vackra bilder av spjutfiskarnas dans kring båten kunde förmedlas. Naturligtvis till förfärlig bakgrundsmusik - det allt vanligare och tydligaste tecknet på dåligt självförtroende hos en dokumentärfilmare. - Man tycks resonera ungefär så här: Om vi vräker på med häftig musik så märker ingen hur klen storyn är. Eller möjligen är det bara fråga om erbarmliga schabloner hos musikestetiskt okänsliga filmmakare?

Filmen som följde var desto mer sevärd. "Den stora friheten" (av Klas Ehnemark och Åsa Blanck) handlar om en man som försöker utreda vad som egentligen hände hans far, som bestialiskt mördats i sitt hem på den tyska landsbygden. Fadern övergav modern när sonen var två år och flyttade till Tyskland, där han sedan levde och arbetade i decennier. Sonen vill veta mer om faderns liv och i samband med domstolsprocessen mot mördarna även upprätta hans rykte, vilket efter hans dramatiska död nedsvärtats av medias spridning av byskvaller om dubbelliv och knarkhandel.

Vi förs i början tillbaka till tidigt 70-tal med boende i kollektiv och drömmar om ett annat liv. Sonen och modern besöker tillsammans platsen där familjen levde de första åren. Modern berättar att hon inte ville bryta upp och vidga gränserna på det sätt som fadern önskade, så han gav sig iväg ensam. Han etablerar nya relationer som också de brister för det omutliga frihetsbehovet och de annorlunda samlivsexperiment som han som bisexuell lockas av. Och han drivs allt längre in i ensamhet och storstadslivets anonymitet, till klubbar bland transsexuella, drogmisssbrukare och andra som öppet befinner sig i samhällets periferi. En relation till en ung narkoman blir hans öde, när denne och hans mor tillsammans torterar honom till döds för att komma åt hans förmögenhet.

Historien är således både tragisk och utlämnande, men berättas på ett sätt som verkligen uppfyller sonens och filmarnas ambition, nämligen att utan förskönande, men också utan lögner och fördömanden, upprätta en människa, ett livsöde, så att den allmängiltiga frågan om vad vi vill och gör med våra liv kommer i fokus. Oavsett graden av annorlundaskap och på vilket sätt vi förverkligar vårt behov av frihet på olika områden, kan vi känna igen oss i de frågor som sonen och filmen ställer. Det är emellertid ett sorgligt facit som presenteras. Den stora frihetens kostnader kan överstiga värdet av densamma, särskilt när dessa kostnader måste betalas med en allt ödsligare ensamhet.

Jag kan tillägga att musiken i denna film, som även den komponerats av Klas Ehnemark, inte på minsta vis är störande. Det är elektronisk musik i den minimalistiska traditionen, sparsmakad och följsam mot scenernas stämningar. Den visar på ett föredömligt sätt att musik, rätt använd, har sin plats i filmsammanhang.

Ytterligare information om denna mycket sevärda dokumentärfilm finns här. På svt play kan man se filmen fyra veckor framåt.


Inga kommentarer: