Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

söndag 28 juni 2020

Pesten, lyckan, kärleken och döden



Mitt i pågående pandemi läser jag "Pesten" av Albert Camus (Bonniers, 2020, nyöversatt av Jan Stolpe), den roman som fattades i den omläsning av hans centrala verk som jag företog för ett antal år sedan. Camus hörde till mina absoluta favoriter redan då jag som tonåring plöjde igenom några författarskap som jag förstod att man under inga omständigheter fick missa. 


Jag minns att jag i dessa formativa år tyckte allra bäst om just "Pesten", gripen av det allvar och den omutliga sanningslidelse som präglar romanen, berörd av några av dess både modiga och fega karaktärer, eller kanske snarare deras varierande högst mänskliga reaktionsmönster, och delaktig i deras liv och tankar under påtvingad skilsmässa och existentiella hot.

Fortfarande blir jag snabbt engagerad av kretsen kring dr Rieux och deras ovissa kamp mot pesten i Oran, den nordafrikanska stad där de befinner sig när portarna mot omvärlden sluts och i praktiken omöjliggör all flykt. Inte minst imponerar författarens grepp om krisen på olika nivåer, med inblickar i såväl myndigheternas agerande, (bristande resurser, senfärdighet och rigorös kontroll) som konsekvenserna för individer, grupper och det gemensamma "vi" som karantänen skapar. Skildringen känns inte ett dugg daterad, tvärtom häpnadsväckande aktuell. 

Dr Rieux personifierar den lugne skeptikern som illusionlöst gör det han anser måste göras. Till de karantärsgrupper för förebyggande sanitet och vård som han organiserar knyts andra som av omständigheterna försatts i exil och som spontant eller efter moget övervägande väljer att aktivt bidra till epidemins bekämpande. Jag kommer här att koncentrera mig på den trio som spelar största rollen för de etiska och religiösa livsfrågor som romanen väcker: Rieux, Tarrou och pater Paneloux. 

Men även journalisten Rambert vill jag nämna som ett exempel på den som värderar livet med sin älskade i Paris så högt att han till sist även illegalt och till nästan varje pris som helst vill ta sig ut ur fångenskapen, även via kontakter med mutbara smugglare bland vaktmanskapet. Dr Rieux har förståelse för hans val av lyckan före plikten, förmodligen för att han själv har sin hustru på ett sanatorium på annan ort. Men när den planerade flykten skjuts upp ett par gånger får Rambert tillfälle att tänka igenom sitt ställningstagande och ändrar sig, uppenbarligen påverkad av dr Rieux' personlighet och livshållning.

Rieux främste medarbetare är Tarrou, en nykter iakttagare av det alltmer oroande händelseförloppet, vars noggranna anteckningar berättaren drar nytta av, och vars "objektiva" förhållningssätt kommer till sin rätt i rollen som den frivilliga verksamhetens organisatör och Rieux filosofiskt lagda samtalspartner. Hans juridiska bakgrund med en far som dömt många till döden utgör möjligen en drivkraft bakom hans obrottsliga lojalitet med Rieux och vårdarbetet. Sorgligt nog drabbas han själv av smittan och dör när staden slutligen på nytt öppnar sig mot omvärlden.

Tarrou brottas med de metafysiska frågor som pater Paneloux aktualiserar och försöker besvara i två predikningar i stans katedral. Den första hålls i början av epidemin och representerar en "krävande kristendom" som tolkar det onda som att Gud vänt sitt ansikte från det folk ("er") han länge nog visat barmhärtighet utan att det ("ni") förmått visa honom sin tro och tillit. Ett slags kollektivt bestraffningstänkande som varken Tarrou eller Rieux kan acceptera. 

När Tarrou pressar dr Rieux med direkta frågor om hans gudstro och vad han anser om Paneloux skuldbeläggning av medborgarna, svarar han att det är så där prästerna talar utan att alltid mena riktigt så illa som det låter. Beträffande den egna tron säger han bara, att hade han den tron på Gud skulle han överlåta jobbet till honom. Ungefär så. 

Vad gäller tanken att det ur pesten skulle kunna komma något gott menar han att det kan kanske vara så för en del, att den får några av oss att utvecklas. Men för hans egen del gäller att utan att exakt veta hur fortsatt försöka bota eller åtminstone diagnostisera och lindra lidandet så mycket som möjligt, ingenting annat. Han är praktiker, inte teoretiker, och alldeles oavsett måste vi alla leva i motsägelser. Ungefär så.

Det ska snart visa sig att patern själv är den som genomgår en viss utveckling som innebär att han närmar sig frivilliggrupperna för att hjälpa till. Och han inbjuder sina nya vänner att lyssna till en ny predikan där han utvecklar sina tankar om lidandets varför och den, som han menar, i all ödmjukhet ofrånkomliga underkastelsen även när Guds handlande inte går att förstå. Kontentan är att i vissa situationer prövas tron, varvid valet bara står mellan tro och otro, bejaka eller förkasta, allt eller intet. Tron på Guds godhet och allmakt måste vidhållas också inför döden och det till synes meningslösa lidandet, annars faller trossystemet samman. Vilket framstår som det yttersta hotet och vilket tillspetsat också kunde formuleras som en fråga med konsekvenser även för honom själv: "Kan en präst söka läkare?" 

Upprinnelsen till denna predikan är en händelse som nog får sägas bilda den här romanens höjdpunkt. Domaren Othons son insjuknar med alla tecken på pest. Berättelsens olika huvudkaraktärer samlas kring barnets säng för att följa verkningarna av ett nytt "serum" som en gammal kollega till Rieux lyckats utveckla och som man nu sätter sitt hopp till som en sista utväg i ett hopplöst fall. 

Det är en fasaväckande skildring av ett stackars barns utdragna döende i konvulsioner, kramper och ångestfyllda skrik med båda föräldrarna frånvarande i var sin karantän och med endast en grupp hjälplösa hjälpare runt sjuklägret, samtliga skakade i grunden av det de bevittnar. Få repliker fälls, men i dunklet hörs patern utbrista: "Min Gud, rädda detta barn. " Och när dödskampen äntligen är över förlorar även dr Rieux tillfälligt behärskningen och slungar i vredesmod en replik vänd mot Paneloux. "Åh, den pojken - åtminstone han var oskyldig, det vet ni mycket väl!"

Under allt fortgår ett solidariskt samarbete mellan ateisten och patern och övriga frivilliga, trots skilda livsåskådningar och delvis olika bevekelsegrunder. Kanske är det detta som gör denna berättelse om ett dystert skede i staden Orans historia så utmanande, så motsägelsefull och samtidigt hoppfull. 

Här diskuteras och ifrågasätts tro och moral, hjältar och helgon, och här ställs frågan vad det i praktiken är att vara människa och vad kärleken till Gud (den svåra) och kärleken till den man älskar (lyckan) egentligen är värd. Undra på att den yngling jag en gång var uppfattade denna roman som en av de riktigt stora och betydelsefulla; omdömet står sig än idag. 

Även Paneloux insjuknar på slutet med oklara om än allvarliga symptom. Han undviker läkarvård, också när han till sist forslas till sjukhus och stoiskt vänd mot väggen dör i ensamhet med ett krucifix i händerna. På registerkortet skriver man "Tveksamt fall". 

Inga kommentarer: