Ögon blå som himlens klara sky

Stuglivet på landet underlättar onekligen följsamheten mot myndigheternas regler för hälsosamt uppförande. Umgänget begränsas till gårdens folk och till ett fåtal besök av de närmaste. Därutöver endast enstaka utflykter, bland annat för att titta till krukväxterna och uträtta en del ärenden inne i stan. 

De senaste veckornas ostadiga väder med emellanåt rätt kraftiga regnskurar har drivit mig ut och in och ut igen över den marknära tröskeln till trädgården. Där är ogräset som ständigt manar till fysisk aktivitet, fast bara i den takt man själv finner lämplig som omväxling till läsning och eftertankar. 

Mindre av fjärilar i år, men en sälgskimmerfjäril har i alla fall visat sig, vilket inte hör till vanligheterna. Och redan är tiden mogen för skörd av bärbuskarna medan skogen bortom kohagen nog kräver ytterligare någon dag av ordentlig nederbörd för att svampåret ska bli det man hoppas på. 

Jag gör gärna en tur på elcykeln om utsikterna för uppehållsväder är skapliga. Till butiken i Alunda är det fjorton kilometer och den charmigt kurviga, lätt kuperade och sparsamt trafikerade vägen löper i ett landskap som blandar gammal uppländsk odlingsbygd med skogsdungar, resliga lövträd och föraningar om en kärvare Roslagsnatur med en, sten och knotig skärgårdstall.

Jag passerar små byar med namn som Johannedal och Saringe och den lite större kyrkbyn Tuna, som förutom en gammal kyrka i sten och tegel också har en hembygdsgård, båda lika oåtkomliga, tysta och slutna. Mindre skyltar pekar in mot avtag på grusvägar till Mysslinge och Häcklinge, antagligen några få gårdar samlade under ett gemensamt namn.

Längs vägen skyltas i övrigt om försäljning av fågelholkar, ägg och grönsaker. Kor betar eller vilar i hagmarkerna, här anmärkningsvärt många fler än hästarna, som annars dominerar bilden av den mellansvenska landsbygden numera. 

Gårdarna jag passerar är överdrivet välskötta och verkar i de flesta fall bebos året runt. Ett undantag är möjligen den mystiska plats alldeles intill vägen nere i en sänka till hälften dold av snårig sly, där tre stora husvagnar parkerats någon gång som inte var igår. De förefaller nära att omfamnas och uppgå i växtligheten, men tycks ändå fullt beboeliga med sina tonade rutor i svagt violett. Längre in skymtar en bil som parkerats på den gräsbevuxna stigen framför det som torde vara boningshuset. Vem bor här? En kufisk samlare, men av vad? En bilskrothandlare med övernattningsmöjligheter för hugade kunder? En obskyr filmare och producent av billig porr med handkamera? Min fantasi vet snart inga gränser inför detta avbrott i den i övrigt så städade och ordningsamma miljön.

Sista fyra kilometerna väljer jag alltid cykelvägen som löper parallellt med den trafikerade huvudvägen mot Östhammar, och nästan framme i Alunda hälsas jag välkommen av ingen mindre än gossen själv med lien vilande på högra axeln. 

Gossen min bor i Alunda by

A-lo-A-lun-da, a-lo-a-lej

Ögon har han blå som himlens klara sky

A-lun-da-lun-da a-lo

Jag minns de första skolårens musiktimmar när klassen skulle sjunga sånger ur en sångbok som innehöll en sorts kanon; psalmer, folkvisor och sånger som man då för tiden ansåg att alla borde känna till. "En sjöman älskar havets våg" och "Alundavisan" hörde till dem jag tyckte bäst om och fortfarande med lätthet kan intonera inom mig. Den ena en sjömanssång om avsked och hopp om återseende, den andra en käck visa om bondelivet på den mellansvenska landsbygden.

Går med sin lia lätt som en vind

A-lo A-lun-da, a-lo-a-lej

Litet bränd av sol'n men frisk och röd om kind

A-lun-da-lun-da-a-lo

Vad jag kan minnas sjöng vi aldrig "Gällivarevisan" där uppe i malmfältens skolor, fjärran från de stora jordbruksbygderna och de havsnära kustlanden. Men den fanns ju inte heller i sångboken, vars urval förmodligen inte styrdes av hänsyn till geografisk eller annan representativitet. Psalmen "Morgon mellan fjällen" fanns förstås, men den gick ju inte i 3/4-dels takt.

Alunda möter en med en rondell och ett litet centrum med förutom ICA-butiken en restaurang, ett konditori, apotek, folktandvård, frisör och lite till. Tyvärr har konditorn tagit semester så jag handlar mina klövjeväskor fulla med livsmedel, pumpar framdäcket med bensinstationens tryckluft och återvänder genast i strålande sol och behaglig sidmedvind. 

Jag gnolar i duett med Anita Lindblom när jag lämnar gossen bakom mig och undrar om den gamla schlagerdrottningen med den mörka gospelrösten fortfarande lever kvar där nere på Cote d'Azur. Hon sjöng ju även svenska folkvisor, vilket Youtube kan bevisa. Hon gav väl några gossar korgen om jag inte alldeles missminner mig, dock inte han från Alunda. Visserligen sägs i visan att han först får korgen, men efter att i midsommardansen ha lyckats "krångla till sig en kyss" ångrar sig flickan och gossen får som han vill. - A-lun-da-lun-da a-lo.

Foto: EJ