Han är inte bara den störste jazzpianisten någonsin, han är, vill jag mena, en av de största pianisterna över huvud taget. Jag återkommer ständigt till hans inspelningar, senast var det i helgen, och med samma hänförande känsla av att lyftas - ja, det kan inte hjälpas - mot högre sfärer. Eller i varje fall en bra bit över allsköns trivialiteter och dagsfärskt bråte.
Jag har svårt att fatta att det gått fyrtio år sen han dog. Jag minns att det var chockartat, eftersom meddelandet slog ner som en blixt i nyheternas malström. Han var ju bara 51 år gammal, och jag visste inget om hans bräckliga hälsa.
Jag fick aldrig tillfälle att höra honom live, men han har alltid funnits och kommer alltid att finnas med mig så länge jag har hörseln i behåll.
Bill Evans tog sig an populärmusikens vackraste melodier och gjorde dem ännu vackrare, ännu mer melankoliska, ännu mer skimrande av den impressionistiska klangvärld han skapade och lät dem passera genom.
"Like someone in love" - ett utmärkt exempel på de melodier som han drogs till, växlade in och satte på sitt konto för musikalisk hårdvaluta. Det är en låt från 40-talet tonsatt av Jimmy van Heusen, han som även stod bakom en annan av mina - och Evans - favoriter i "The great american song book", nämligen "Here´s that rainy day".
Skruva upp ljudet, lyssna, fäll utan blygsel en tår, njut.
Njut så som av dropparna från ett stilla solregn i gräset och på de nyutslagna löven.
Vackrare än så här kan det inte göras, lär det inte bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar