"Ting är hårdare än människor, tänkte jag. Tingen är den oföränderliga spegel i vilken vi ser oss själva upplösas. Ingenting åldrar oss mer än en konstsamling." ("Kaspar Utz", Brombergs, 1989, s 100; översättning Jan Wahlén).
Två saker jag läst och sett den senaste tiden ledde mig tillbaka till kortromanen "Kaspar Utz". Dels "Guldfeber", SVT:s dokumentärserie om de försvunna mynten på Kungliga Myntkabinettet, en rafflande historia om omfattande stölder för mångmiljonbelopp. Dels Cees Nootebooms essä om Bruce Chatwin, författaren till nämnda kortroman om en säregen samlare av Meissenporslin.
Dokumentären (regi Åsa Blanck) fascinerade mig inte minst för att den lyckades få den skyldige, i själva verket högsta chefen för museet, att till sist framför kameran erkänna och åtminstone fragmentariskt berätta något om sig själv och bevekelsegrunderna för sitt tjuveri.
Nu avsatt och övergiven, utstött från de ordenskretsar han genom sin ställning som förnäm museidirektör tidigare tillhörde, står han där hemma hopsjunken, i en sorts regressivt, halvt frånvarande tillstånd framför porträttet av sin döda mor, vars rosenfärgade kind han ömsint och försiktigt vidrör. Varefter han med tom blick vänder sig mot kameran och med några enkla ord låter oss förstå att samlandet kan övergå i mani, och att de finaste grejerna kostar pengar, mycket pengar, vilket likaså ett liv i lyx och överflöd gör.
På hans eget inre plan möjligen inte konstigare än så, fastän mycket i det yttre återstår att klarlägga. Men i de långa pauserna mellan meningarna formligen tjocknar luften av själsmörker, och den tunga resignationen inför faktum framstår som enda ljusstrimman. Och ja, det blev onekligen en märkvärdig dokumentärfilm.
I Chatwins sista roman handlar samlandet inte om mynt utan om porslinsföremål av finaste märke. Författaren tänkte fördjupa sig i kejsar Rudolf II:s samlande av konst och kuriosa, vilket sägs ha skett som försök till lindring mot depression och en pressad livssituation. Inför resan till Prag får han tipset att söka upp en viss baron Utz, en verklig kännare på området, därtill själv innehavare av över tusen dyrbara porslinsfigurer. Mötet med denne man gav upphov till en annan berättelse, en roman om en excentrikers tillvaro bakom järnridån tiden innan Pragvåren och några år därefter.
Det är mycket roande och lärorikt att följa berättarens möte med Utz, hans hushållerska och hans gode vän läkaren. Bitska repliker och märkliga interiörer blandas med kulturhistoriska kunskaper om judisk folktro, myter om golem, porslinets hemlighet, alkemistiska studier, dissidentliv och mycket annat. Glimtvis görs berättaren och därmed läsaren underkunnig om hur Utz överlevt närhistoriens omvälvningar med bevarad integritet, hur han genom förhandlingar med den kommunistiska regimens tjänstemän kunnat bevara sin samling intakt och även med erforderliga läkarintyg lyckats utverka tillstånd att årligen via Schweiz och sina tillgångar i väst besöka kurorten Vichy.
Utz kan alltså inte fly till väst, eftersom hans samling då omedelbart vore förverkad som statlig egendom. För övrigt ogillar han det stilmässiga förfall han numera tycker sig finna hos fransmännen. Han tvingas medge att han trivs bäst i Prag, trots att han hatar stan i rådande politiska klimat.
En episod som belyser detta är när Utz under ett besök i Vichy blir kontaktad av en amerikansk handlare som är beredd att sälja "Spagettiätaren", en ovanlig figurin tillverkad i Capodimontefabriken i Neapel. Den gestaltar en komisk situation i commedia del arte-stil där två matar en tredje med en klase spagettti som hålls dinglande över munnen på Pulcinella.* Efter tufft förhandlande om priset köper Utz figurinen och kan sedan yvas över att han som pragbo torde vara ganska ensam om att ha smugglat in ett sådant föremål.
Romanen bjuder inte bara på innehållsrik underhållning utan även stilistiskt på en tät och mycket slipad ordkonst. Det är den sortens bok man gärna återvänder till med jämna mellanrum enbart för läsandets njutning.
Återvänder gör till sist även berättaren, när han efter några år nås av beskedet att Kaspar Utz dött i ett slaganfall. Tillbaka i Prag försöker han lösa gåtan med den stora Meissensamlingens försvinnande. Han träffar dem som borde veta något om detta men möts hela tiden av spekulationer och tvetydigheter om att de förmodligen krossats av Utz själv eller av hushållerskan (som nu i själva verket visar sig vara hans hustru), att de helt enkelt bortförts med soporna.
Berättaren tvingas själv formulera några teorier om vad som kan tänkas ligga bakom. Utsmugglad av museitjänstemän eller av hustrun? Uttryck för hustruns hämndlystnad mot maken som älskade porslinet mer än henne? Uttryck för skämtlynnet hos Utz - eller kanske snarare ett äckel över att ha spelat pajas och lirkat sig själv och samlingen ur varje knipa livet igenom?
"Eller var det fråga om ikonoklasm? Finns det, vid sidan av benägenheten att dyrka bilder - som Baudelaire kallade ´min enda, min primitiva lidelse´ - en motsatt benägenhet att slå dem i bitar? Kräver bilder i själva verket sin egen förstörelse?" (s 134).
Samtliga teorier förkastas - utom en som här får förbli onämnd men som anknyter till den som har med en förändring av livet tillsammans med hustrun att göra. I så fall ett mer upplyftande öde för baronen Kaspar Utz än det för museidirektören i SVT:s dokumentärfilm.
* Jag trodde först att detta var ett uppdiktat föremål, men en enkel googling visar att liknande figuriner finns, även om den som visas på bilden ovan inte exakt överensstämmer med Chatwins beskrivning av den i romanen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar