Nootebooms essäer

Han är definitivt en globetrotter, därtill något av en polyhistor som omvandlar det mesta som kommer i hans väg till text, till existentiella angelägenheter och bidrag till tidens och rummets expansion. Det som gör honom och några andra besläktade författare till ett alltid lika spännande sällskap är just denna förmåga att återge möten med natur, människor och kulturens rikedom av myter och artefakter med resenärens blick för det genuint märkvärdiga i tillvaron. Det sker i både prosa och lyrik, som reseskildringar och som (meta)fiktion. Det lämpar sig också alldeles utmärkt för essäns form.

Av en lycklig slump upptäckte jag att Cees Nooteboom - det är alltså honom jag talar om - i höstas fick ytterligare ett par av sina verk översatta till svenska, konstigt nog utan att det uppmärksammades på de kultursidor jag regelbundet följer. Det är ett par av de mindre förlagen som står som utgivare den här gången: Faethon: "Varmt hjärta, kylig blick. 24 essäer" (översatt av Per Holmer) och ellerströms: "Ljus över allt" (dikter tolkade av samme Per Holmer).

Essäerna är ett urval från författarens omfattande produktion under 40 år av ett mer än dubbelt så långt liv. Nooteboom har ju hunnit bli en gammal man, 86 fyllda, men Nobelkommittén har kanske fortfarande en chans om man inser att det brådskar. 

Medveten varseblivning, med tonvikt på seende och synliggörande, kan sägas vara ett huvudtema och livslång praktik hos Nooteboom. Följaktligen spelar ekfrasen och det inträngande betraktandet av konstverk en betydande roll, så också i denna bok. Målningar av Breugel, Vermeer, Rembrandt, Zurbarán och Hopper hör till det som närstuderas. Men här finns ingenting av tråkigt recenserande. Via personliga ingångar i konstverken förs vi in i en lärdomsvärld av tankar och associationer som läsaren kan spinna vidare på. 

Ett par essäer handlar om fotografi, inklusive familjealbumets foton, vilka man ju ibland hittar bland loppmarknadens alla besynnerliga och med lätt hand avyttrade föremål. Okända ansikten riktade mot fotografen - men också mot oss som först nu, många decennier senare, möter dem. 

I "Hejdad tid" sägs det att vi med öppnandet av ett sådant album med ens hamnat i en magisk värld: "Du kan beskåda dem, men de kan inte beskåda dig, och ändå gör de det lika fullt: de ser på dig utan att någonsin ha sett dig." De ser ibland till och med på någon som ännu inte ens är född.

"Det går nämligen inte att komma ifrån - denna blick, dessa blickar, riktas oavlåtligen mot mig, mot den som de inte kunde ana en gång skulle existera. Rakt genom ögonen på den andre som tog bilden skådar de in i mina där jag står på marknaden med ett album fullt av människor som tittar mot mig, förevisar brottstycken av sina liv och utlämnar sig."

Tid låter sig inte hejdas och ändå är det just det som händer, även om det paradoxalt nog sker till priset av att bli varse att allt hör till det förgångna, att stunden aldrig återkommer. Och vi står där och återkallar de egna albumens händelser och diktar ihop liv även åt de okända. Vilket lämpligt knyter an till andra trådar hos Nooteboom om sken och verklighet, fiktion och sanning, eget liv och andras.

I en annan essä minns författaren några av sina tidiga filmupplevelser: den sköna Pier Angeli i ett svunnet femtiotal, några scener ur filmer av favoritregissörerna Bergman, Buñuel och Fellini. 

Särskilt hyllar han en scen ur Bergmans "Smultronstället", där Victor Sjöström i rollen som melankolisk gammal man sitter ensam i trädgården med minnets fönsterluckor på vid gavel mot det förflutna och talar till sin första kärlek. "En ofattbart vacker sista rollprestation".

Ett par möten med kända män in persona vill jag också nämna för att de ger en så livlig bild av den som porträtteras. Den ena är Fellini som Nooteboom träffar i Rom efter premiären av den store filmskaparens film om Casanova. Varvid det bland annat uppenbaras att de värderar den ryktbare förföraren på lite olika sätt och att Fellinis bild av Casanova gör honom till en tvivelaktig figur. Fellini säger: "Han är en synnerligen fysisk och stark, men också barnslig man och kuvad av sin egen libido. Kvinnor älskar honom för att han är deras slav".

Den andre är författaren Bruce Chatwin, som Nooteboom anser har skrivit den bästa reseskildringen någonsin, nämligen "I Patagonien". Det är Chatwin som karakteriseras med ord som sedan fått ge titel åt såväl essän i fråga som boken som helhet. De möts, finner sig ha mycket gemensamt och delar med sig av varandras erfarenheter av några avlägsna resmål som bjudit på ordentliga strapatser och dödligt hot. Jag blev naturligtvis inspirerad att plocka fram några böcker av denne Chatwin, som jag inte läst på länge men minns som en lysande skribent.

Den här essäsamlingen hör till den sortens läsning jag inte vill ska ta slut för snabbt, den som helst bör räcka lite till. Jag smuttar på den, essä för essä, som på en utsökt grappa, och har således ännu kvar ungefär en tredjedel av de 260 sidorna. 

Tilläggas bör att översättningen är utmärkt, men att korrekturläsningen tyvärr visar brister med alltför många stavfel. Dessutom borde en sådan här utgåva med så pass många referenser till konstverk där färgerna spelar en stor roll för resonemanget inte återge dem i en murrig skala av grått-vitt-svart.